Kan en liten blå skola vara ett militärt hot? Den frågan ställer jag mig när vi fått veta att skolan i al-Mujaratta hotas av rivning.
Vägen som vi ska ta är ett uppkört spår i småstenig ökenterräng. Jag beundrar Skodataxins klättring upp mot byn al-Mujarratta mellan Jeriko och Taybeh, ett område där flera beduinklaner har trängts ihop. Tidigare har de kunnat vandra med fårhjordarna mellan olika betesmarker beroende på årstiden. Nu är de är inlåsta mellan bosättningar och militärposteringar.
Kvinnorna och barnen drabbas på så sätt att de kulturella reglerna blir strängare när familjerna trängs samman. Skolan kan bli den plats där flickornas värld vidgas och hjälper dem i den nya verklighet som den israeliska ockupationen kommer att tvinga dem in i.
Ovanför byn finns en stor israelisk vattencistern och alldeles framför den en liten ljusblå skola. Utanför skolan möter vi rektorn Ali, som tar emot oss med ett varmt, öppet leende. Vi har valt att åka hit för att vi fått veta att skolan är hotad.
Berättelsen om ett ovanligt engagemang växer fram. Ali, snart pensionär, är själv beduin och brinner för ”sina” barn. Han lämnade sin plats på en större skola när han vid ett besök insåg att den här skolan behövde en aktiv ledare.
För att göra övergången från barnens liv i byn till skolgång enklare ville han bygga en förskola där de fick leka sig fram till gemenskap och frihet från det ansvar de ofta får ta tidigt i familjen. På det sättet skulle de lättare anpassa sig till sin nya tillvaro.
Efter att ha sökt medel från biståndsorganisationer och ett hopplöst försök att få byggnadstillstånd i område C kunde skolan trots det byggas med EU-medel, förmedlade av en biståndsorganisation. Den är en barack med metalltak, olidligt varm på sommaren och kall på vintern, men ändå en lokal för barnens bästa. Starten förra året med en liten klass blev mycket bra.
Rektorn säger stolt:
– Vi har lyckliga barn. Genom barnen kan vi också stötta familjerna. Målet är att vidga världen för barnen. Vi har också lyckats skapa en plats där flickorna får frihet. I vår skola är flickorna fler än pojkarna – ett bevis på att vi skapat ett förtroende hos familjerna.
Att göra en utflykt till Betlehem som tar en dag, skapar oro hos föräldrarna som ringer för att fråga om varför de inte kommer hem mitt på dagen. Han svarar:
– Jag tar hand om ditt barn som mitt eget!
Förtroendet växer fram eftersom de vet att han känner deras kultur. Han vill inte förändra barnens kulturella identitet, men öppna världen för dem.
Nu när förskolan är byggd har de fått ett nytt rivningsbeslut från den israeliska civiladministrationen, [1] det gäller alla skolbyggnaderna utom den äldsta delen byggd före 1967, när Israel ockuperade Västbanken , som tidigare styrts av Jordanien. Allt är hotat, träden, toaletterna, vattentanken….
I område C på den ockuperade Västbanken har Israel både säkerhets- och civilt ansvar. Förklaringen om de mänskliga rättigheterna anger barns rätt till utbildning. [2] Genèvekonventionerna talar om ockupationsmaktens ansvar för invånarna och också om att materiella tillgångar inte får förstöras, om det inte direkt behövs på grund av militära skäl. [3] Från denna konvention finns inga undantag. [4]
För teamet i Jordandalen blir det här ytterligare ett tecken på den pågående kampanjen för att tvinga beduinbefolkningen att flytta till små anvisade områden, genom att göra livet så svårt att de ger upp. Jag anser att det är ett sätt att dölja en påtvingad förflyttning. [5]
Vi, i vårt team, samtalar ofta om möjligheter till att göra motstånd mot ockupationen genom ickevåld. En rad med små trädplantor framför förskolan lyser som ett sådant exempel. Som vuxna träd kommer de att ge barnen skugga under den extremt heta sommaren. Om de får stå kvar.
Fotnot: Ali heter egentligen något annat.
