En morgon i Duma

En palestinsk polis berättar för mig att man har kallat Duma för ”den fredliga byn”, eftersom det varit så lugnt här. Den 31 juli i år kom detta att ändras. Mordbranden i Duma har uppmärksammats i medier över hela världen. En palestinsk pojke på 18 månader dog i branden och hans far avled en vecka senar på sjukhuset.[1]

Tidig morgon den 31 juli väcks vi av ett telefonsamtal från vår lokala kontaktperson som berättar att två hem i en palestinsk by i närheten har utsatts för en mordbrand under natten. Sedan flera år tillbaka besöker följeslagare placerade i byn Yanoun regelbundet byn Duma.

När vi kommer till Duma möts vi av israelisk militär och polis, grannar, anhöriga och lokala medier. Jag och vår kontaktperson går in i det första huset. Golvet är täckt av en sörja av vatten och sot. Brända möbler, tyger och kläder ligger utspridda på golvet.

I sovrummet träffar vi Hassan Mohamed Dawabsheh, bror till den man som en vecka efter mordbranden kommer att avlida.

Hassan visar mig bilder på sin brors familj och beskriver hur under natten han hörde skrik, såg branden sprida sig och såg hur hans bror sprang ut hur huset och panikartat försökt lokalisera sina två små barn.

Mannens fru hade chockartat plockat upp sin yngsta son ur spjälsängen på vägen ut från det brinnande huset. Väl ute hade hon insett att hon bara höll om sin sons täcke. Sonen var kvar i huset.

Pojken gick inte att rädda och dog av sina brännskador innan han kom till sjukhuset.

Hassans ögon är rödsprängda och jag tror att han vill gråta men kämpar emot för att istället svara på alla frågor jag ställer.

Hassan menar att attacken utan tvekan var en hämndaktion från israeliska bosättare och hänvisar till orden ”hämnd” och ”länge leve Messias” klottrat på hebreiska på husets ytterväggar.

Uppgifterna om vilka som genomförde attacken i Duma är fortsatt under utredning men den israeliska militären och andra bedömare tillskriver attacken israeliska bosättare. [2]

En vecka efter dådet talar jag med en israelisk bosättare som menar att mordbranden i Duma är ett fruktansvärt dåd utfört av extremister, enstaka individer som ger alla bosättare ett dåligt rykte.

Bosättningar är israeliska samhällen etablerade på ockuperad mark på Västbanken inklusive östra Jerusalem. Antalet bosättare på Västbanken beräknas till cirka en halv miljon [3]. Bosättningar är lagliga enligt israelisk lag men strider mot folkrätten, bland annat mot fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen befolkning till ockuperat land. [4]

Som ett led av att bosättningarna expanderar, är våld och trakasserier mellan israeliska bosättare och den palestinska befolkningen en del av vardagen på Västbanken. [5]

Inte sällan förekommer vapen i sammanstötningarna, civila israeler har rätt att bära vapen om det uppfyller vissa kriterier.[5] Palestinier innehar inte den rättigheten eftersom de lyder under israelisk militär lag men genom illegala vägar kan palestinier få tillgång till vapen [6].

Som ockupationsmakt har Israel en skyldighet att upprätthålla säkerhet och ordning för både israeliska och palestinska medborgare på Västbanken. Många palestinier jag talar med riktar hård kritik mot den israeliska militären för att bara se till de israeliska medborgarnas säkerhet, man menar att attacken i Duma är ett tydligt bevis på att palestinier på Västbanken helt saknar skydd.

I Duma och byar omkring börjar man nu organisera sig i vaktlag på kvällar, på detta sätt försöker man på egen hand förse sina nära med säkerhet. Många bosättningar har i sin tur anlitat privata säkerhetsbolag för att se till sin säkerhet.

Ingen annanstans än i Israel och Palestina har jag upplevt att så mycket görs i säkerhetens namn, samtidigt som dess befolkning återkommer till att säkerheten inte är tillräcklig. Säkerhet för vem? frågar man sig. Att israeler och palestinier tar säkerheten i egna händer känns som en bräcklig och farlig utveckling och jag hoppas innerligt att människor här får uppleva en rättvis och genuin säkerhet en dag.