Vid ett byggplank längs med Jaffa Road ligger en resväska slängd. Klockan är 14.05 en onsdag i januari. En polisman markerar att allmänheten bör hålla sig på avstånd. Allmänheten stannar bakom den osynliga avspärrningen med mobilkamerorna riktade mot väskan. Den enda som vägrar lyda order är en av Jerusalems alla hemlösa katter, som spankulerarar fram och tillbaka över den plötsligt öde gatan.

Bosättaren Bob Lang
Polismannen går fram till väskan. Jag hinner tänka att om den faktiskt innehåller en bomb står vi knappast tillräckligt långt bort för att vara i säkerhet. Väskan är tom. Applåder utbryter här och var, sedan jäktar var och en vidare mot sitt.
Ett stycke vardag i Israel, där rädslan tycks vara ständigt närvarande. Rädsla för hot som inte kan avfärdas, men som oftast inte realiseras. När hotet väl realiseras är smärtan lika stor här som på varje annan plats. Döden är inte relativ. De sex israeler som miste livet under Gaza-kriget i november är lika döda som de 167 palestinier som föll offer för flygbomberna.[ref]Gaza: ’My child was killed and nothing has changed’,2012-12-11, The Guardian, www.guardian.co.uk/world/2012/dec/11/gaza-child-killed-nothing-changed[/ref] När lugnet lägger sig finns rädslan kvar.
– Om jag hör ambulanssirener är min första tanke alltid att en buss kan ha sprängts, berättar Yehiel Grenimann som jag träffar genom hans arbete för Rabbis for Human Rights. Jag och många andra israeler reagerar direkt med att ringa barnen för att höra att de är okej.
Det som skiljer Yehiel Grenimann från mängden är hans starka engagemang.
– Jag vill se ett Israel som respekterar mänskliga rättigheter, säger han.
Rabbis for Human Rights är en organisation som vill motverka brott mot de mänskliga rättigheterna i marginaliserade områden i Israel och det palestinska området.[ref]Organisationens grundsyn är att de som judar är skyldiga att protestera mot varje orättvisa som begås mot en annan människa, eftersom människan skapades till Guds avbild. Rabbinerna i organisationen ser det som sin skyldighet att informera den israeliska allmänheten om brott mot de mänskliga rättigheterna och kräva att staten ser till att sådana orättvisor upphör. Rabbis for Human Rights, 2013-01-14,http://rhr.org.il/eng/index.php/about/[/ref] Han berättar att det är ett arbete med många bakslag, men han ser det som sin skyldighet att bidra till ett rättfärdigt Israel som inte begår övergrepp.
– Ibland funderar jag på att bara ge upp alltihop och åka tillbaka till Australien, säger han, men jag älskar det här landet.
För även om Yehiel Grenimann är kritisk på många punkter är han samtidigt stolt över Israel. Han framhåller att det är en stat med demonstrationsfrihet och fria val. Han pekar på Tel Aviv som en tillflyktsort för homosexuella israeliska palestinier.
När Yehiel Grenimann talar om Israel menar han området inom den så kallade gröna linjen, det område Israel kontrollerade innan Västbanken och Gaza ockuperades 1967. Den definitionen delas inte av alla. Bob Lang är talesperson för bosättningen Efrat som ligger mellan Hebron och Betlehem. Hans åsikt är att hela området från Jordanfloden till Medelhavet ska tillhöra Israel.
– Osloavtalet nämner ingenting om två stater, säger han där han står i sitt vardagsrum och håller upp en karta.
Han vill visa hur litet området är, för att vi ska förstå varför det är så viktigt att Israel annekterar även Västbanken — eller Judeen och Samarien som han kallar det.
– Vi måste ha kontroll över hela området ur säkerhets-synpunkt, säger han. Dessutom är det här vårt hemland, det bibliska landet.
Enligt honom skulle ”araberna” bli väl behandlade som en minoritet i en judisk, demokratisk stat. Han är också övertygad om att dessa araber är, och automatiskt kommer förbli, i minoritet. De siffror han presenterar skiljer sig dock radikalt från de vi fått från bland annat FN-kontoret OCHA.[ref] OCHA=Office for Coordination of Humanitarian Affairs. Bennett’s West Bank plan ignores existence of about 100,000 Palestinians, 2013-01-17, Haaretzwww.haaretz.com/news/israeli-elections-2013/israeli-elections-news-features/bennett-s-west-bank-plan-ignores-existence-of-about-100-000-palestinians.premium-1.494645[/ref]
Bob Lang är lättsam och vältalig som en amerikansk politiker och jag har lätt att tro honom när han säger att han tidigare arbetat som rådgivare åt nuvarande premiärminister Netanyahu. Han framhåller hela tiden att han är emot allt våld och vill hitta ett sätt att leva i fred och samförstånd. Samtidigt försvarar han kollektiv bestraffning av palestinier.
– En stats främsta uppgift är att skydda sina medborgare, konstaterar han. En persons våld leder till att alla straffas.
En vecka senare släpar hjälpsamma främlingar en rullstolsburen man genom vändkorsen som leder ut ur Qalandiya terminalen. Andra fäller ihop hans rullstol och hissar den över gallret. Allt under överinseende av en soldat. Den här mannen väntade en timme innan vi genom många telefonsamtal fick soldaterna att öppna den humanitära grinden in till vägspärrens kontrollbås. Ut fick han klara sig själv. Kan rädslan legitimera straffet?
Bob Lang representerar inte den genomsnittliga israelen, men hans synsätt är inte heller unikt. Genom sitt höga valdeltagande ser den grupp han representerar ut att få förhållandevis stort inflytande i parlamentet efter valet.[ref]Likud members call for Israeli annexation of West Bank territories, 2013-01-02,The Guardian, www.guardian.co.uk/world/2013/jan/02/likud-israeli-annexation-west-bank-territories Peace Now to secular voters: Match settler turnout, 2013-01-13, Jerusalem Post,www.jpost.com/DiplomacyAndPolitics/Article.aspx?id=299434[/ref] Naftali Bennet och hans Habayit Hayehudi, som förespråkar att hela område C ska annekteras, förutspås exempelvis få 14 mandat och skulle därmed bli tredje största parti.[ref]New election polls: Israeli right gaining strength, with up to 71 seats, 2012-01-17, Haaretz www.haaretz.com/news/national/new-election-polls-israeli-right-gaining-strength-with-up-to-71-seats-1.494561[/ref]
Valet den 22 januari är förstås ett ständigt återkommande samtalsämne. Telefonen i vårt hus ringer ett par gånger per dag och i andra änden finns valarbetare vill vinna röster åt det ena eller andra alternativet.
Även hemma hos Dennis Bernstein i stadsdelen Tapiot, i södra Jerusalem, ringer telefonen. Där har kanske valarbetarna bättre lycka än hos oss. I fredags var jag och min sambo inbjudna för att fira shabbat med honom och hans fru. Vi träffades i synagogan, en välkomnande plats full av uppklädda människor och livliga barn.
Ceremonin var på samma gång stämningsfull och avslappnad. Barnen kom och gick alltmedan de vuxna läste shabbatens traditionella böner på hebreiska. För mig var det en spännande inblick i judiska traditioner. Att besöka synagogan är också ett sätt att markera att ett ställningstagande för internationell rätt inte är det samma som ett ställningstagande mot judendomen eller den israeliska befolkningen.
Efteråt promenerade vi till deras lägenhet, längs gator som fortfarande kantades av snöhögar och nedblåsta trädgrenar. På shabbaten ska man inte åka bil, man ska inte heller fotografera eller skriva.
I lägenheten var lamporna på. Vi har förmanats att inte släcka eller tända lampor, eftersom det inte är tillåtet under shabbat. Inför besöket kändes reglerna som en snårskog, men när vi väl träffade det sympatiska paret förstod jag att de nog skulle ha överseende med eventuella misstag från vår sida.
Shabbat-måltiden inleds med sånger och mässande böner. Sedan tvättar vi våra händer och bryter brödet under tystnad. Efteråt kommer diskussionerna igång igen. Vi pratar om allt möjligt. Om bostadssituationen i Jerusalem, om blåbärssoppa och Gustav Vasa och förstås om valet.
– Israel behöver en ledare med en vision, säger Dennis, tyvärr ser jag ingen sådan bland de politiska partierna idag.
Han ser valet lite som ett spel för gallerierna och menar att ingenting kommer att förändras, i vart fall inte till det bättre.
– Netanyahu är en oerhört skicklig politiker, men han har ingen vison för landet. Hans agenda är först och främst att behålla den politiska makten.
Dennis konstaterar samtidigt att det är svårt att driva en idé om förändring när spärren för att få mandat ligger på två procent, när det finns ett otal småpartier och majoritet inte kan uppnås utan många oheliga allianser.
På onsdag vet vi resultatet av valet, därefter får vi se vilken väg politikerna tar. En sak vet jag dock redan nu; rädslan har många ansikten, men fred är inte ett av dem. Fred är för dem som står upp och trotsar rädslan.
Jerusalem, januari 2012
Monica Johansson