Jag river av en nummerlapp i automaten. Jag har tur, det är bara två personer före mig. När jag kommer fram till luckan ber jag att få växla tillbaka israeliska shekel till svenska kronor. Tjejen i luckan menar att jag har tur som har pengar över. Hon frågar hur jag haft det där nere och vad jag gjort. Jag berättar att jag deltagit i ett program på Västbanken. Hon undrar då om levnadsstandarden där är annorlunda än här hemma i Sverige. Jag svarar att det är den. ”Men det är inte krig där va?” frågar hon och tittar undrande på mig. ”Nej det är det inte” svarar jag efter att ha tänkt efter en liten stund.
Jag tackar och går därifrån, men mina tankar stannar kvar vid hennes fråga. Det är så mycket jag hade velat förklara. Jag hade velat berätta om ockupationen och allt vad den innebär för folket. Om alla rörelsehinder och militära vägspärrar, om jordbrukarna som inte når sina egna marker, om barnen som aldrig sett havet, om hur palestinierna på Västbanken lever som fångar i sitt eget land, om våldet från bosättarna och Gröna linjen och sömzonen och muren och rädslan och oron från båda folken.
Men hur förklarar man det på ett enkelt och snabbt sätt? Man kan inte säga att det är krig i området idag. Ändå lever folket på Västbanken i ett tillstånd som om det vore så. Tjejens fråga hade kunnat vara min egen för bara ett år sedan. Jag visste inte exakt vad som pågick i Palestina och Israel – det gör jag fortfarande inte, men nu vet jag betydligt mer. Denna okunskap om vad som faktiskt händer där nere är säkert inget ovanligt, utan finns nog hos många av oss svenskar. Trots att jag inte lyckades förklara problemen med ockupationen för tjejen på växlingskontoret så ska jag göra ett försök på en enkel sammanfattning av några av problemen här i mitt sista resebrev:
Muren. Israel har låtit bygga en mur som skiljer Västbanken från Israel, men som också skiljer Palestina från Palestina. Muren går inte längs den Gröna linjen som 1949 beslutades som gräns mellan Israel och Palestina (1), utan den går på flera ställen långt inne på Västbanken och hindrar därmed palestinierna att nå sina marker samt besöka varandra. Muren innebär naturligtvis även att det är betydligt svårare för israeler och palestinier att mötas samt att folket på Västbanken inte längre kan besöka Israel, bada i havet och mycket annat. Muren är på vissa ställen en åtta meter hög betongvägg och på andra ställen ett högt stängsel. För att som palestinier ta sig in i Israel krävs speciella tillstånd. Sedan måste man ta sig igenom någon av de militära vägspärrarna där man visar pass, tillstånd samt skannar kropp och bagage. De palestinier som jobbar i Israel och har arbetsvisum måste ibland gå upp klockan tre eller fyra på morgonen för att sedan köa länge för att komma i tid till arbetet.
Sömzonen. Området mellan den Gröna linjen och muren, det vill säga de delar av det palestinska området som folket inte kan nå kallas för sömzonen. Ett problem som uppstått är att jordbrukarna som bor på den östra sidan om muren men har delar av sina marker på den västra sidan inte längre kan nå sina marker för att bruka dem. För att lösa detta har Israel satt in så kallade jordbruksgrindar som öppnas olika ofta av israelisk militär där jordbrukare med särskilda tillstånd kan få passera för att nå sin egen mark. Vanligt är att en grind öppnas tre gånger per dag.
Bosättarna. På Västbanken (inklusive östra Jerusalem) finns idag cirka 500 000 israeliska bosättare vilket utgör ungefär en sjättedel av befolkningen här. (2) Internationell rätt fastslår att det är illegalt att ockuperande makt flyttar över sin civilbefolkning till ockuperat område. En del bosättningar är små som mindre bostadsområden eller samhällen, men andra är stora som städer, med egna sjukhus, polisstationer, parker och universitet. Dessa är byggda på palestinsk mark och utvidgas ständigt vilket leder till ytterligare förlorad mark för Palestina. En annan aspekt av problemet är det våld som en del av bosättarna utövar på palestinierna och deras marker.
Militär närvaro. Vart man än går på Västbanken blir man ständigt påmind om ockupationen när man ser alla israeliska soldater och militärjeepar. Det är inte ovanligt att militären sätter upp tillfälliga militära vägspärrar i stora vägskäl eller ibland mitt i palestinska städer. I Tulkarem där jag bodde hände det ofta att två eller tre jeepar körde in och placerade sig vid någon strategisk punkt för att kolla ID och ibland kroppsvisitera alla förbipasserande.
Byråkratin. Palestinierna måste ha tillstånd av Israel för att lämna sitt eget land, vare sig de gör det genom Israel eller genom Jordanien. De måste ha tillstånd för att besöka Jerusalem, tillstånd för att nå sina egna marker i sömzonen, tillstånd för att bygga hus, tillstånd för att importera och exportera varor och liknande. Mycket i dessa människors liv kretsar kring de tillstånd som Israel utfärdar eller låter bli att utfärda.
Rädslan. Palestinierna är rädda för israelerna och israelerna är rädda för palestinierna. När man åker från Israel in i Palestina eller när man är inne på Västbanken och svänger av en bosättarväg in på en väg som leder till en palestinsk by möts man av stora röda varningsskyltar där det tydligt klargörs att det är förenat med livsfara att köra vidare. Detta är en del av den skrämselpropaganda som förs. Ett tydligt tecken på den rädsla och oro som präglar Israel fick jag när jag skulle åka hem från Ben Gurion flygplats. Jag fick spendera två timmar i förhör, där de frågade om varför jag besökt landet och vad jag gjort under min tid här. De plockade upp varenda liten sak i mina väskor och ställde otaliga frågor om varje sak och jag blev mycket grundligt kroppsvisiterad samt genomsökt med metalldetektor. Dessutom scannade de alla mina saker flera gånger i olika maskiner.
Under mina sista veckor i östra Jerusalem innan hemresan går jag vid ett tillfälle nedför en mycket lång trappa. Mitt i trappan ligger en liten kiosk där jag stannar till för att köpa glass. Kiosken ägs av en palestinsk man som, när han hör att jag talar arabiska, skiner upp och börjar prata med mig. Han kommer snabbt in på politik och börjar prata om ockupationen. Han säger att ockupationen idag sitter i det palestinska folkets huvuden – i deras sinne. Att man har gett upp och accepterat situationen och slutat tro att det går att göra något åt den. ”Detta är något mycket farligt och en värre typ av ockupation än den militära” säger mannen i kiosken i trappan.
Johan Petersson
Tulkarem december 2013
(1) http://www.ochaopt.org/documents/ochaopt_atlas_opt_general_december2011.pdf
(2) http://www.unocha.org/ocha2012-13/opt (Under ’Context Analysis’)
