Att återkommande besöka beduinbyarna som finns utanför Jerusalem hör till några av följeslagaruppdragets höjdpunkter. Vi möts av generositet och öppenhet och många långa samtal över det obligatoriska kaffet. Men vi möter också ett mycket gammalt sätt att leva och vara. Ett sätt som nu håller på att gå förlorat.
I Jabal al-Baba, ett beduinsamhälle öster om Jerusalem, möter vi Attalah Jahalin. Den stora klanen Jahalin levde förut i Negevöknen i det som nu är södra Israel. Kring år 1950 drevs de och många andra beduiner iväg av den nybildade Israeliska staten. [1]
Flyktingarna bosatte sig till stora delar i området mellan Jeriko och Jerusalem. Bland dem fanns Attalahs pappa, Muhammed Jahalin, tillsammans med sin familj.
Länge levde de ett gott liv i det nya området, berättar Attalah, medan han häller upp kaffe åt oss. Kamelerna, getterna och fåren hade gott om betesmark. Men när Israel erövrade Jerusalem och Västbanken 1967 började det införas restriktioner, området trängdes ihop och tillvaron förändrades.
Den israeliska militären införde reserestriktioner så marknaden inne i Jerusalem, som man tidigare hade tillgång till för sina varor, ost, mjölk och kött, inte längre kunde nås av byborna. För att komma genom vägspärrarna genom muren och in i staden krävs tillstånd av israeliska myndigheter. [2]
De betesmarker byn tidigare kunde använda har nu till stora delar använts till den stora Israeliska bosättningen Ma’ale Adumim, som byggts alldeles i närheten. [3] Restriktioner och minskad mark har tillsammans gjort att antalet djur i samhället nu nästan har halverats, från omkring 3 000, till runt 1 700.
-Kamelerna, säger Attalah, dem gjorde vi oss av med för flera år sedan.
En annan konsekvens av att betesmarkerna minskat så drastiskt är att man nu i hög grad måste köpa foder till sina får och getter.
Attalah berättar också att alla hus i byn sedan tidigare har fått demoleringsorder av israeliska myndigheter. Det betyder att det i stort sett när som helst kan komma militär med bulldozers och riva de redan mycket enkla bostäderna.
År 2014 revs 14 av de 45 husen, alltså nästan 30 %. Anledningen menar myndigheterna att är det vanliga, att bostäderna saknar byggnadstillstånd. Ett tillstånd som det är så gott som omöjligt att få.
– Så fort de har gett sig av börjar vi bygga upp dem på nytt, men ofta i en ännu lite enklare form. Vi måste ju har någonstans att bo. Men, fortsätter Attalah, det syns på barnen när ni är här, de leker mer och är lite gladare, för det vet att just då kommer i alla fall inte militärerna hit.
Det är lätt att se och förstå att beduinernas gamla livsstil håller på att ändras, mot deras vilja. Allt de vill är att få leva som de alltid har gjort och ha plats för sina hjordar. Tyvärr verkar drömmen nu mer avlägsen än någonsin.
Istället har Israel lagt fram den så kallade Nuweimaplanen. [4] Den innebär att flera tusentals beduiner tvångsförflyttas till två områden, till Nuweima alldeles utanför Jeriko och till Abu Dis öster om Jerusalem.
Där skulle de få leva i stadsliknande kåkstäder och tilldelas 500 kvadratmeter mark per familj. [5]
Det är inte svårt att förstå att den marken inte räcker till att ha djurhållning och därmed kommer det traditionella sättet att leva att vara allvarligt hotat. De områden som töms vill Israel använda till att bygga nya bosättningar som skulle knyta ihop Ma’ale Adumim med Jerusalem. En byggnation som i praktiken skulle skära av Västbanken i en nordlig och en sydlig del.
När vi druckit upp kaffet och är på väg att avslutat samtalet frågar jag Attalah vad han tror om framtiden. Han funderar lite och säger:
– Gick det att förändra situationen i Sydafrika, så kan det nog gå här också.
Bilder
1. Tre generationer Jahalin, Muhammed (fotot), Attalah och hans son Axel. Foto: Pär Lewin Ronnås
2. Bostad i Jaba al-Baba, i bakgrunden syns bosättningen Ma´ale Adumin. Foto: Pär Lewin Ronnås
