I byn an-Nabi Samwil i Jerusalems kommun bor Aeed Barakat. Han har en liten bit jord just utanför byn. Marken ligger bara några tiotal meter från den israeliska bosättningen Har Smuel. Sedan den byggdes, har han haft problem med israeliska bosättares aggressivitet.
En dag ringer Aeed och berättar att det staket han satt upp runt sin mark har blivit förstört under natten. Nu undrar han om vi följeslagare vill komma dit, så att han kan visa oss.
När vi möter honom så ser vi inga träd eller odlingar på hans mark. Träden, berättar han för oss, ryckte israeliska bosättare upp för en tid sedan. För ett nytt olivträd, har vi lärt oss, tar det minst fem år innan det bär frukt.
Vidare säger Aeed att bosättare har fyllt igen hans brunn med sand, och när han istället började gräva för en vattencistern för att samla upp vatten, så fick han genast ett byggförbud från israeliska myndigheter. Gropen finns där, det ser vi själva, men alltså till ingen nytta.
Men det är inte nog med det, vid gränsen till hans mark finns också ett avlopp som leder dagvatten från bosättningen rakt över hans jord.
Aeed är sammanbiten och fåordig när han går runt och visar oss, det är lätt att både känna och förstå att han är bekymrad inför framtiden.
– Bosättarna gör det för att få mig att ge upp och flytta här ifrån, säger han.
– De vill inte ha några palestinier här.
Byn an-Nabi Samwil [1] ligger i den så kallade sömzonen. [2] Sönzonen kallas ibland också buffertzon eller stängt område. Det handlar om de områden som ligger mellan den så kallade gröna linjen, alltså den gräns som gällde innan sexdagarskriget 1967, och den slingrande muren som faktiskt, till drygt 80 procent, ligger inne på palestinskt område. [3]
För det första menar Israel att området behövs just som buffertzon av säkerhetsskäl. För de som bor innanför området innebär det att de måste ha ett särskilt tillstånd för att kunna ta sig igenom muren.
För det andra betyder det också att det är svårt att få tillstånd för vänner och släktingar att besöka dem som bor här. Det krävs också att de i förväg måste söka om tillstånd för att ta med sig en lite större mängd av varor än det man brukar göra.
Aeed berättar för oss att det gäller allt från grönsaker till gas till spisen. Han berättar också att han vid ett tillfälle blev fängslad när han skulle föra in köpt foder till sina djur, det fick han alltså inte göra.
När vi senare sitter hemma hos Aeed och hans fru Nawal och dricker te berättar de om planerna på att utvidga en redan befintlig nationalpark runt byn, den plan som redan har tagit stora delar av deras mark. I området ligger nämligen det som anses vara profeten Samuels grav.
I israeliska myndigheterna började gräva och hittade lämningar från en kyrka från korsfarartiden. Aeed visar kartor som visar hur israeliska myndigheter planerar att bygga en by med traditionella hus i området. De palestinska byborna får bo kvar om de betalar vad det kostar, pengar som de enligt Aeed inte har. Ärendet har byn nu gemensamt tagit till domstol. Vi får också höra av Aeed, och senare även från flera andra håll, att det inte är helt ovanligt att man anlägger nationalparker just runt palestinska byar med följden att deras mark reduceras betydligt. [4]
När vi ska lämna våra värdar och nyfunna vänners hem så ser vi de nyinköpta olivträden som Aeed tänkt plantera på sin mark. Jag frågar honom vad tänker göra med dem nu när staketet är förstört.
Han häller lite vatten på planeterna och säger,
– Jag vet inte, jag vet faktiskt inte.
Orden han säger känns äkta och nästan uppgivna. På samma gång känner vi att han inte är en man som ger upp, i alla fall inte än så länge.
Bilder
1. Marken i an-Nabi Samwil med uppryckt staket. Foto: Pär Lewin Ronnås
2. Aeed Barakat med sin nyköpta plantor. Foto: Pär Lewin Ronnås
