Jag sitter hemma hos Gila Svirsky, en av veteranerna i den israeliska fredsorganisationen Kvinnor i svart. En sammanslutning av kvinnor som varje fredag under 22 år har stått på samma plats i olika städer i Israel för att demonstrera för fred och mot Israels ockupation av det palestinska området. Gila utstrålar lugn, harmoni och värme. Detsamma gäller hennes hem som har en välkomnande möblering och trivsamma färger. Bara det att det inrymmer ett speciellt gästrum säger att Gila håller sitt hem öppet för besökande släkt och vänner.
Det har nyligen varit Israels självständighetsdag. En dag då den israeliska flaggan har synts mer än vanligt. Och i vanliga fall så ser man dem ändå överallt! På Gilas vägg hänger det en flagga där stjärnan har ersatts av en text på hebreiska. ”Det står ’fred’ ”, berättar hon, ”och jag har den hängande på väggen för att jag skulle kunna få lägenheten vandaliserad om jag hade den hängande på balkongen som alla andra. Jag vågar inte heller ha några stickers för fred på bilen för då skulle jag antagligen få den förstörd.” Fred är ett fult ord här i Israel.
”Jag har i och för sig en regnbågsflagga på bilen, men jag tror inte många vet vad den står för”, fortsätter Gila och skrattar. Gila berättar att hon kom till Israel som nittonåring 1966, från USA där hon växte upp med sina judiska föräldrar. Hennes pappas släkt lyckades undkomma Förintelsen genom att fly till Jerusalem på 1930-talet. Hennes mamma var enda överlevande i sin släkt. ”Jag kommer från en ortodox bakgrund och jag var en sann sionist på den tiden”, säger Gila. ”Jag trodde starkt på de ideal som staten Israel stod för. Att det var det nationella hemmet för det judiska folket och att det skulle utgöra ett skydd för judar som blev förföljda världen över.”
Gila avslutade sina studier i Jerusalem, gifte sig och skaffade barn. Hon trodde att Israel var det perfekta landet som gjorde allt för att få fred med sina omgivande hotfulla arabländer. Att landet var en utmärkt kombination mellan att vara judiskt och demokratiskt. ”Men mina tvivel dök upp vid det första kriget med Libanon 1982. Jag började upptäcka att våra ledare ljög”, berättar Gila. De sa att de bara skulle gå in fyra mil på libanesiskt territorium, men de gick ända till Beirut! Sen tog kriget aldrig slut. Det bara fortsatte och fortsatte och många blev dödade.” I december 1987 bröt den första palestinska intifadan (uppror) ut, vilket medförde mycket våldsamheter. Speciellt från den mångdubbelt starkare israeliska militären. Varje dag var det någon som blev dödad. ”Det var då jag hörde talas om att det hade bildats en grupp av kvinnor som var klädda i svart och som samlades för att tyst protestera mot våldet”, säger Gila. Att få ett slut på våldet kunde jag ställa upp på så jag beslöt mig för att gå dit och där valde jag en skylt där det stod ’Stoppa våldet’. En del andra höll skyltar där det stod ”Stoppa ockupationen”, men så medveten var jag inte då”, fortsätter hon.
Sedan dess har vi stått på samma plats varje fredag i mer än 22 år. Gila fortsätter att berätta att hon några veckor senare för första gången i sitt liv träffade en palestinsk kvinna på en middag. Det blev ett möte som förändrade hennes liv. Det fick henne att förstå att palestinier inte är farliga, vilket hon tidigare trott. Hon började läsa israeliska tidningar och märkte att de aldrig skrev på ett nyanserat sätt om palestinier eller om palestinsk politik. ”Det var då jag beslöt mig för att besöka de palestinska områdena med min nya väninna”, berättar Gila. ”Där mötte jag fler palestinier och pratade med dem.” En kvinna frågade om Gila kunde hjälpa henne eftersom hennes son hade blivit arresterad. Gila började då besöka militärdomstolarna och upptäckte hur orättvisa de var. Hon började förstå hur svårt palestinierna hade det under ockupationen. Hur de led. Sedan dess har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att jobba för freden.
”Under vissa perioder har det varit okej att prata om fred utan att bli attackerad, men ibland har vi till och med blivit utsatta för våld”, berättar hon. Efter Kvinnor i svart har det i Israel bildats många andra organisationer som på olika sätt jobbar för fred och för mänskliga rättigheter. Många av dem är skapade av kvinnor. Gila berättar vidare att idag så hör man till och med ledamöter i Israels parlament som öppet pratar om att införa rasistiska lagar och att angrepp på fredsrörelsen är vanliga. Man försöker till exempel stoppa utländska donationer, som är så viktiga för att organisationerna ska kunna bedriva sin verksamhet. Samtidigt får bosättarrörelsen enorma summor donerade från organisationer och personer i USA.
Ändå är Gila mycket optimistisk och tror att freden kan komma inom en snar framtid. Trycket från utlandet är stort i och med att Obama blev vald till president i USA, och EU, som är en viktig handelspartner, har också gjort starka påtryckningar på Israel. Och inom landet har många fått nog. Enligt många undersökningar är majoriteten trötta på våld och krig. ”Men rädsla är fortfarande ett effektivt medel att fortsätta bedriva krig med”, menar Gila. Själv är hon emot en generell bojkott och sanktioner av Israel, men tycker att det är viktigt med en bojkott av de varor som produceras i bosättningar på det ockuperade palestinska området. ”En generell bojkott skulle även drabba de som är oskyldiga, och skulle få mittengrupperna inom politiken att bli mer högerorienterade”, menar hon. När det gäller villkoren för en eventuell fredsuppgörelse är Gila väldigt klar med att det ska vara en tvåstatslösning, där Jerusalem även måste vara en huvudstad för den palestinska staten. Och att man måste komma fram till en uppgörelse, där de palestinska flyktingarna från 1948 måste kunna få återvända till sina gamla hem, eller få någon slags kompensation.
”När det gäller bosättarna så tycker jag att de ska få en chans att lämna sina illegala bosättningar inom en tvåårsperiod”, berättar hon vidare. ”De som lämnar dem omedelbart ska få full ekonomisk kompensation, och de som lämnar dem i slutet av perioden ska få mindre. De som ändå väljer att stanna kvar får ta konsekvenserna för vad som händer när den israeliska armén lämnar området och den palestinska myndigheten tar över.”
Under mina två månader i Israel-Palestina har jag undrat hur Gila och andra fredsaktivister orkar, och framför allt vågar, fortsätta sitt arbete i en så starkt militariserad stat som Israel. I ett land där man blir betraktad som en förrädare bara för att man vill ha fred, eller för att man vill att palestinier ska behandlas på ett människovärdigt sätt. Vad driver er att fortsätta med ert arbete? ”Hur kan man låta bli att inte göra det”, svarar Gila. ”Man kan inte leva ett fullvärdigt liv utan att försöka förbättra samhället från allt hemskt som händer. En del människor är bara skapta sådana”, avslutar hon.
Jerusalem, maj 2010
Peter Roth