Abdallahs hus var det enda i byn Shweikeh som hamnade mellan Gröna linjen och muren, vilket innebar att han blev fast i ett ingenmansland. Han fick inte ta sig över gränsen mot Israel och skulle han till Shweikeh, byn där han bor, så måste först militären komma och öppna grinden som finns i muren.
Kan du tänka dig hur det är att aldrig kunna bjuda hem dina vänner till ditt hem? Kan du tänka dig hur det är att varje gång du ska åka hemifrån, först ringa efter militären så de öppnar grinden för dig? Kan du tänka dig hur det är att inte få köra bil ända fram till ditt hus, fast det finns bilväg? Kan du tänka dig hur det är att behöva ha tillstånd för att få komma hem till ditt eget hem? Abdallah vet hur det är, för så har hans familj haft det i snart tio år. Det är som att bo i ett fängelse, säger han. Här på Västbanken bor de flesta familjer tillsammans i samma hus.
Många gånger har man en våning var i huset. Abdallah Omar Abu Saaed bodde på andra våningen i huset som hans mor, syster och bror också bodde och fortfarande bor i, men nu har Abdallah flyttat några hundra meter därifrån fast han egentligen inte ville. Det här är hans berättelse: 2003 byggde Israel en mur [1] mellan Israel och Västbanken. Säkerhet var skälet de angav till att de byggde den, men de byggde den inte på den Gröna linjen som är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Västbanken utan 85% av muren är dragen inne på palestinskt område.[2]
Abdallahs hus var det enda i byn Shweikeh som hamnade mellan Gröna linjen och muren, vilket innebar att han blev fast i ett ingenmansland. Han fick inte ta sig över gränsen mot Israel och skulle han till Shweikeh, byn där han bor, så måste först militären komma och öppna grinden som finns i muren. Abdallah som har fyra barn valde att lämna familjens hus och flytta några hundra meter. Detta bl.a. för att barnen lättare skulle kunna ta sig till skolan. Nu hyr han ett hus några hundra meter från sitt egentliga hem, men han säger att det är mer en väntsal än ett hem. Abdallahs mor och syster bor fortfarande kvar i huset och eftersom modern är så gammal, över 90 år och behöver en del hjälp, har Abdallahs två äldsta barn, som nu är vuxna och har arbeten valt att bo hos henne.
Abdallahs dotter arbetar på universitetet i Ramallah. När hon ska ta sig till sitt arbete får hon gå upp kl 4 på morgonen för att vid femtiden ringa soldaterna och be dem komma och öppna grinden. Det är först vid femtiden de kan få den öppnad på morgonen. Enligt de soldater jag har talat med har de 20 minuter på sig att komma och öppna efter att familjen ringt. Abdallah bara skrattar åt mig när jag berättar det. Det tar allt mellan fem minuter och en timme innan de kommer, säger han, en gång fick vi vänta tre timmar innan de kom, därför att några barn hade kastat sten mot grinden någon gång under veckan.
Tänk dig att det händer något akut, någon blir sjuk eller något annat, säger Abdallah, du vet aldrig när du kan få möjlighet att få hjälp.Abdallahs dotter går som sagt upp kl 4 för att sedan förhoppningsvis komma igenom grinden vid 5. Går det smidigt att ta sig igenom går hon hem till fadern i hans hyrda hus och vilar sig en stund innan hon fortsätter de 85 km det är till Ramallah. Billigaste sättet att ta sig till Ramallah är att åka buss. Den går kl 6 och förhoppningsvis hinner hon med den, men lika ofta har hon inte kommit igenom grinden i tid att ta den bussen och då får hon ta Sevice, en minibuss istället. Den är mycket dyrare att åka med. Blir hon sedan sen hem från Ramallah, måste hon kanske ta taxi från Tulkarem till Shweikeh för att komma hem och genom grinden igen. Det är alltså inte bara krångligt att inte själv kunna bestämma när man går in och ut där hemma, det blir mycket dyrare också.
Genom att Abdallah flyttade från sitt hus förlorade han inte bara sitt hem utan också sitt arbete och sin inkomst. Han försörjde sig på fårskötsel, men genom flytten har han ingen plats för så många får längre. Har nu bara ett knappt tiotal som ger honom en liten inkomst genom att sälja mjölk och ost. Abdallah och hela hans familj måste ha tillstånd [3] för att åka till sitt eget hus. Och han måste visa upp det varje gång han går igenom grinden Det tillstånd han har nu gäller i två år, det är första gången han har fått ett tillstånd för mer än ett år.Han har en syster som bor på annat håll på Västbanken, när hon senast ville komma hem till sin mor fick hon ansöka flera gånger innan hon fick en veckas tillstånd att besöka henne. Han har även en bror som bor i Kuwait, ska han åka hem och hälsa på gäller det att han lyckats få tillstånd att gå genom grinden innan han kommer till Västbanken, annars kanske resan blir förgäves.
Ibland roar sig småpojkar med att kasta sten på grinden och rulla brinnande däck på gatan ner mot den. Det finns sensorer i grinden och muren så den känner genast av när någon eller något rör vid den, och då kommer soldaterna snabbt. Jag förstår pojkarna som tycker det är roligt att reta soldaterna, säger Abdallah, men vi har redan tillräckligt med problem så jag vill definitivt inte att de gör det. Det händer inte heller så ofta, fortsätter han, kanske tio gånger/år.
Soldaterna jag hade talat med några dagar tidigare påstod att det händer två ggr i veckan.Men när det har hänt, ja då straffas familjen som bor i huset genom att det tar ännu längre tid innan soldaterna kommer för att öppna grinden. Abdallahs hus är det enda i byn Shweikeh som ligger mellan gränsen och muren, men det finns även 5-6 familjer som har sina olivträd där och som behöver gå igenom samma grind som Abdallah.
Dessa familjer får tillstånd att plocka oliverna på hösten, men det är väldigt sällan som de kan få tillstånd att se efter sina träd under resten av året, beskära, vattna och annat man behöver göra, berättar Abdallah. Tyvärr är Abdallah inte ensam om sin situation. Utmed den 700 km långa muren mellan Israel och Västbanken finns många fler som liksom Abdallah hamnat i ingenmansland och behöver tillstånd från israeliska militären för att komma in i sitt eget hem.[4]
