I söndags morse blev Fawzieh och Mohammad Al Kurd samt deras fem barn vräkta efter många års strid för rätten till sitt eget hem i området Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Fawzieh och Mohammad Al Kurd är ett äldre par och har bott i huset sedan 1956. Mohammad Al Kurd lider av diabetes samt hjärtfel och sitter i rullstol därför att han är delvis förlamad.
Jag får höra talas om familjen Al Kurds situation från de följeslagare som har tillbringat nästan tre månader i Jerusalem och som jag och mitt team nu ska ta över arbetet ifrån. Några dagar efter att vi börjat vår utbildning inträffar vräkningen av familjen. Min allra första erfarenhet som följeslagare blir därför att närvara vid den presskonferens som hålls några timmar efter vräkningen. Området är avspärrat och närvaron av militärer och kravallpolis är massiv. Det vimlar av journalister, representanter från olika konsulat samt folk som är där för att visa sitt stöd. Längre bak står några bosättare och tittar på allt som händer.
Efter ett tag kommer familjen Al Kurd gående med Mohammed som dras i rullstol främst. De är tydligt upprörda och förtvivlade men Fawzieh ger flera intervjuer trots allt. Presskonferensen leder till flera artiklar och nyhetsinslag i internationella medier och t.o.m. det amerikanska konsulatet har protesterat mot vräkningen. Familjens outtröttliga kamp för att få behålla sitt hus har inspirerat många och de har också mycket stöd från andra palestinier och internationella. Några dagar senare får jag tillfälle att träffa Fawzieh utanför det tält hon nu bor i. Mohammad bor någon annan stans p.ga sitt sjukdomstillstånd. Utanför tältet finns affischer uppsatta och folk som samlats runt omkring för att visa sitt stöd bär tröjor med budskapen ”stoppa etnisk rensning” och ”vi lämnar aldrig våra hem”.
Jag blir imponerad av Fawzieh, av hennes styrka och värdighet som hon har i allt det kaos som råder runt omkring henne. Fawzieh berättar för mig att israeliska soldater kom i gryningen, satte handbojor på henne och tvingade ut henne ur sitt hem. ”De var väldigt många” säger hon och berättar vidare att soldaterna tog alla deras ägodelar och att de fick hjälp av bosättare att lasta lastbilar med deras saker som de sedan körde iväg med. ”Vi vet inte var sakerna finns!”, säger hon.
Familjen Al Kurd är flyktingar sedan 1948, det som palestinierna kallar Naqba, Katastrofen, då ca 700 000 palestinier tvingades fly sina hem i samband med att staten Israel bildades[1]. Det område där Sheikh Jarrah ligger tillhörde då Jordanien och familjen Al Kurd tillsammans med 27 andra flyktingfamiljer fick sina hus som en del av ett boendeprojekt för flyktingar via FN. Efter 1967-års sexdagarskrig då Israel annekterade östra Jerusalem, registrerade bosättare Al Kurd familjens mark som deras och har gjort anspråk på den sedan dess.
Fawzieh säger till mig att de allvarliga problemen började 1999 då en grupp bosättare flyttade in i en del av familjen Al Kurds hus som tillhörde sonen Raed. Sedan 1999 har alltså familjen tvingats dela sitt hus med bosättare och kämpat för sitt hem i flera domstolar. I februari 2007 beslöt den israeliska högsta domstolen att vräka bosättarna, vilket dock inte har gjorts. Istället fick familjen Al Kurd en vräkningsorder i juli i år och i söndags utförde alltså militären domen. Många tror att det bara är det första huset och att israeliska staten planerar att ta över hela området för att bygga fler bosättningar.
Jag pratar också med Nabila, som är palestinier och född i Jerusalem men som bor i New York och har förlorat sitt palestinska ID. Jag frågar Nabila vad som står på flaggorna som vajar över tältet. Hon svarar mig att det står: ”Allah är den ende och Mohammed är hans profet — när man har förlorat allt finns det ingen annan att vända sig till”. Kanske finns det ingen annan att vända sig till men jag är säker på att Fawzieh Al Kurd inte kommer att ge upp, trots att hon nu bor i ett tält några hundra meter från hennes hus som numera är helt befolkat av bosättare.