Ingen annan att fråga

Bara ett par dagar efter vi hade besökt Ahmad ringde han på morgonen och ville fråga oss om det möjligen var så att vi följeslagare hade lite tid att låna honom. Han hade ingen annan att fråga. Ja, sa vi, men vad gäller det?
– Jo, det handlar om jordgubbarna.

Jordandalen är bedövande vacker, även de delar som är torra stora delar av året och ser ofruktsamma ut. När regnen kommer blir de gröna betesmarker, som en föraning av paradiset. Den verklighet som Jordandalens befolkning – palestinierna – lever i är dock långt från paradisisk, nästan så långt ifrån man kan komma. Många är från början beduiner som fördrevs från Negevöknen när staten Israel skulle bildas. Den fördrivningen kallar palestinierna för al-Nakba (som betyder katastrofen). ¹När jag skriver dessa rader pågår nya, allt intensivare, ansträngningar från staten Israel att återigen fördriva palestinierna från sina hem. Är det ett nytt al-Nakba palestinierna upplever?

Palestinierna lever under israeliska krigslagar. Alltsedan sexdagarskriget 1967, då hela Västbanken ockuperades har krigslagarna styrt palestiniernas levnadsvillkor. Detta i strid med en rad FN-resolutioner inklusive Genève-konventioner.²

Det innebär att palestinier måste leva som om det var fred samtidigt som unga israeliska soldater – som gör obligatorisk militärtjänst – övar sig i krigföring på obeväpnade palestinier, ofta i herdesamhällen. 2003 började Israel bygga muren – till allra största delen inne på ockuperat palestinskt land. Muren försvårar för palestinier att arbeta inne på israeliskt territorium, de behöver begära krångliga tillstånd, stå i kö och förnedras av gränsvakter. Muren förklarades illegal av Internationella domstolen i Haag redan 2004. ³

Nyligen besökte jag Ahmad i hans hem i Jordandalen, där han bor med sin pappa och mamma. Ahmad, som är en palestinier i 40-årsåldern, berättade att han jobbat i många år för en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Han har ofta tvingats rapportera om övergrepp som utförts mot hans egna landsmän. I januari 2024 blev han själv stoppad i en av gränskontrollerna som Israel satt upp på en väg, mitt inne på Västbanken. Utan att veta om några anklagelser mot honom, eller varifrån soldaterna får sina order, grävdes Ahmad ner i en grop i marken. Han satt fast, nedgrävd, i flera timmar innan han togs upp – bara för att fortsätta att misshandlas. Därefter sattes han i fängelse i en månad, utan rättegång.

Men, Ahmad är en man som har drömmar. Drömmar han vill förverkliga. I fängelset slog det honom att han skulle kunna börja odla, och därigenom försörja sin familj. Han bodde på en höjd i det vackra landskapet, och där fanns lite plats för att sätta upp några växthus. Visserligen måste han valla familjens får, men han skulle nog hinna montera upp växthus också. Han kände till att de israeliska restriktionerna förbjuder honom som palestinier att bygga något som var permanent så han skaffade stålstativ, dukar och nät, för att inte bryta mot – de för honom märkliga – reglerna. När allt var förberett, kunde han sätta tusentals jordgubbsplantor. De kostade fem shekel⁴ styck och Ahmad räknade med att han skulle kunna sälja jordgubbarna för 50 shekel per kilo. ⁵

Hemma hos Ahmads föräldrar. Foto: Anders

När vi följeslagare besökte familjen verkade det mesta gå bra med odlingen, och plantorna såg starka och friska ut. Några jordgubbar var på gång att mogna.

Men skulle kanske israeliska bosättare dyka upp på natten och bränna ner växthusen, eller plötsligt militären komma och säga att allt ändå är olagligt och komma med en bulldozer och riva växthusen? Just sådant har blivit vardagsmat för hundratusentals palestinier.

Vi fick veta att samma dag som vi hade besökt honom hade en av de mäktigaste israeliska bosättarna i Jordandalen kommit – för att påminna om att det är Israel som har kontroll – inte palestinierna. Han hade tittat nyfiket på jordgubbsodlingen och ställt en massa frågor om den. Han hade särskilt tittat på Ahmads vattendamm. Dagen innan Ahmad ringde oss hade han fått besök av en israelisk man som kom från den institution som säger sig ansvara för att skydda arkeologiska värden på Västbanken. Han visste vad han ville. Nu bestämde han att det senast byggda växthuset befann sig på ”arkeologisk mark” och måste rivas. Ahmad fick tre dagar på sig.

När både Ahmad och hans fru, tillsammans med fyra följeslagare jobbar ihop går det snabbare att montera ner ett växthus, och det kändes bra, trots allt. Nu återstår att se om skörden av jordgubbarna kan göras i rätt tid.