Hur kan en möjligtvis sammanfatta tre månader genom att skriva några rader? Hur kan en få ner alla de hundratals mötena med de fantastiska människorna i ord? Hur kan en beskriva känslan som kryper fram längs ryggmärgen när bilen rullar ut från staden som under tre månaders tid varit ens hem? Hur kan en på bästa sätt få ner de känslor och minnen som en bär med sig? Frågan är – går det ens? Jag tror inte det, men låt mig göra ett försök.
Att leva under ockupation lämnar minst sagt avtryck hos mig som människa. Att varje dag under tre månaders tid behöva passera vägspärrar och beväpnad militär är ingenting som går att skaka av sig på några dagar och jag tror knappast några månader. Att få ta del av hur de tusentals människor som lever och levt hela sina liv under ockupationen tar sig igenom sin vardag är ingenting som jag någonsin kommer glömma. De barn som varje dag behöver passera vägspärrar för att ta del av det som anses vara alla barns rättighet – rätten till utbildning. De äldre män och kvinnor som haltandes behöver passera en metalldetektor för att sig till sina hem. De unga män som blir stoppade och kroppsvisiterade varje gång de vill ta sig till sin moské – för rätten att utöva sin religion. Alla de mammor vars historier vi fått ta del av som förlorat sina barn eller fråntagits rätten att få hålla om dem – för att barnen sitter i israeliskt fängelse, utan någon dom på obestämd tid. Allt detta och mycket mer är minnen som jag innerligt önskar bara var en jobbig mardröm men som tyvärr är verkligheten.
Men även om verkligheten de senaste tre månaderna på många sätt varit mörk kan jag inte undvika att ställa mig frågan – vad är det jag bär med mig efter dessa tre månader? Omedvetet dyker ett leende upp på mina läppar och en film spelas upp i mitt huvud.
Jag tänker på barnen. Barnen som jag nästan varje dag mött under de senaste tre månaderna. På deras leende, deras mod och deras styrka. Hur de varje dag, oavsett väder och tillstånd går upp på morgonen, tar sig igenom vägspärrar, förbi militär och till skolan. Hur de tillbringar timmar vid skolbänken och vågar drömma. De vågar drömma om bättre dagar – om en framtid. De drömmer, om att bli läkare, advokater, piloter och lärare. De tror på en framtid och de kämpar varje dag.
Jag tänker på butiksägarna i gamla staden. Hur de står rakryggade och inte viker sig. Hur de kämpar varje dag för att ha en så normal vardag som möjligt. Jag tänker på deras generositet och värme. Hur de får människor, oavsett färg, religion, ålder och kön att känna sig hemma och känna sig som en av dem. Jag tänker på deras leende och de många kaffestunder vi delat.
Jag tänker på alla människorättsaktivister jag mött. De som kämpar för sin rätt, för sitt land och för en rättvis värld. Jag tänker på deras mod och styrka – hur de inte ger upp även om det är på bekostnad av dem själva och deras liv.
Jag tänker på de israeliska aktivisterna som kämpar för båda folkens skull. De som inte skiljer på människor och människor. De som ger upp sin bekvämlighet för rättvisan. De som inte önskar annat än fred för alla.
Jag tänker på de religiösa ledarna, imamen i Ibrahimimoskén, prästen i födelsekyrkan och rabbinen i synagogan. De som inte vill annat än att människor ska kunna utöva sin religion i fred, utan våld och förtryck i det heliga landet.
Jag tänker på bosättaren som stannade vid motorvägen för att hjälpa den palestinska mannen med sin punktering.
Jag tänker på den kristna palestiniern som varje Ramadan delar ut vatten och dadlar till sina muslimska grannar och förbipasserande för att de ska bryta fastan.
Jag tänker på historierna vi fått ta del av. Historier om hopp, om tron på en bättre framtid, om fred, och det förflutna – hur människor levt sida vid sida utan våld, utan vapen och utan förtryck.
Jag tänker på de varma handslagen och jag ler för mig själv. För det jag tar med mig efter mina tre månader är inte bara mörka minnen. Det är hopp och styrka. Styrkan att aldrig ge upp och kämpa för sitt land, sina rättigheter och sina medmänniskor. Det är hoppet – att våga tro på att bättre dagar väntar, att freden kommer och människor världen över en dag kommer leva i kärlek, fred och harmoni.
