Om man bor Jerusalem kan den spela en stor roll. Här har invånarna i de palestinska kvarteren i Gamla stan tagit saken i egna händer och börjat rensa upp bland soporna.
Trots att de palestinska invånarna i staden betalar lika mycket i skatt som de israeliska får de inte samma service. Detta märks tydligt när det gäller sophämtningen.
– Därför beslöt vi att ta saken i egna händer, berättar Ahmed, som är en av Jerusalems eldsjälar som på olika sätt kämpar för att stadens palestinska invånare ska få ett så drägligt liv som möjligt.
Jag befinner mig på en rundvandring i Jerusalems äldsta kvarter med några andra följeslagare.
– Vi samlade ihop pengar och köpte in 500 soptunnor som vi placerade runt i område. Och vi har 30 ungdomar som frivilligt tömmer dem regelbundet, fortsätter han medan vi går vidare.
Jag ser mig omkring och märker att det verkar fungera. Det ligger inte en papperslapp på de stenbelagda gamla gatorna, som är blankslitna av miljontals fötter som under århundraden har gått här. Luften känns frisk att andas och de sopletande katterna lyser med sin frånvaro. Det är bara en sak som stör idyllen. Vid nästan varje hörn sitter en övervakningskamera.
– De struntar i sophämtningen men lägger ner stora kostnader på att kontrollera oss, säger Ahmed med förakt.
– Och titta här, fortsätter han och pekar mot ett elskåp som saknar dörr. Det är livsfarligt om några av barnen skulle börja leka här!
Vi går vidare och efter några hundra meter stannar Ahmed till och börjar berätta igen.
– Vi har även börjat måla alla plåtdetaljer i stan i samma gröna färg för att de ska se enhetligt och vackert ut.
Och visst är det så. Dörrarna och stuprännorna skiner av samma olivgröna färg man kan se i den palestinska flaggan. Den palestinska stoltheten är stark fastän man har varit ockuperade av Israel sedan 1967 (se fakta nedan). En stolthet som även lyser i Ahmeds ansikte. Speciellt framträder den när han pekar på en lapp som sitter på en av de målade dörrarna och översätter den arabiska texten: ”Det här är din stad, håll den ren!”
Genom vindlande gränder och uppför branta trappor tar Ahmed oss vidare på vår vandring. Till slut klättrar vi uppför några trappor vars räcke består av fastbunden vinglig stege. Om man ramlar ner här bryter man säkert armar och ben, tänker jag nervöst. När jag kommit upp vänder jag mig om och häpnas jag av den fantastiska utsikten. Mitt framför mig ser jag Klippdomen med sitt guldfärgade kupoltak. Vi måste befinna oss på en av de högsta punkterna i Gamla stan.
Här bor Abed med sin fru och sina fem barn. Men kanske inte så länge till. Under flera år har han haft en rivningsorder hängande över sig. Advokaten har denna gång lyckats få verkställandet framskjutet till 16 juni.
– De säger att jag har byggt illegalt och att jag därför måste riva hela huset, berättar Abed medan han visar upp en hög med papper.
Både Ahmed och Abed berättar att palestinier, i motsats till israeler, i stort sett aldrig får byggnadstillstånd hur mycket pengar man än lägger ner. Att göra upp ritningar och att ansöka om tillstånd är kostsamt. Lägg sedan till alla advokatkostnader för att överklaga alla negativa beslut.
– Det kan bli upp till flera hundra tusen shekel (1 shekel = 2 kronor) och ändå får man sannolikt avslag, berättar Abed.
Därför bygger de flesta palestinier till sina hus utan byggnadslov. Familjerna växer och någonstans måste de ta vägen. Abed står nu inför faktumet att riva sitt hus innan juni annars måste han betala 80 000 shekel i böter för att myndigheterna river hans hus. Alternativet är att han själv river sitt hus. Efter det kommer det troligtvis flytta in en israelisk bosättarfamilj som genast får byggnadstillstånd. Det har redan skett på flera håll.
– Det här huset är speciellt viktigt, flikar Ahmed in, eftersom det ligger så högt. Om man har en israelisk bosättning här har man kontroll över området.
Abed berättar vidare att hans familj lever under fattigdomsnivån. Att de inte har några pengar. Trots detta sa han nej när han blev erbjuden en öppen check från en israelisk bosättarorganisation ifall han sålde sitt hem till dem. En check där han själv skulle få fylla i beloppet.
– Men jag är ju palestinier, fortsätter han, jag kan inte sälja till ockupanterna.
– Det är viktigt att vi stärker folks självkänsla och självförtroende så att man stannar kvar i området, flikar Ahmed in.
Därför kan en soptunna spela en stor roll, tänker jag medan jag på darrande ben tar mig nerför trappan och vidare ut bland de myllrande gränderna.