Jerusalem måndag 12 oktober 2009 – bara ett par dagar efter att vinnaren av Nobels fredspris tillkännagetts, genomförs återigen husdemoleringar i Jerusalem, de första sedan mitten av juli i år. Vi befinner oss i Beit Hanina, ett bostadsområde i östra Jerusalem. Beit Hanina tillhör de östra bostadsområden som är palestiniernas hem i staden. Här bor även familjen Triaqe, med sina tre små barn, tre, fem och åtta år gamla.
Tidigt på morgonen får vi ett meddelande om att en demolering ska ske och beger oss i ilfart till platsen. På vägen dit cirkulerar en hel del tankar i mitt huvud, bland annat inser jag det skrämmande i situationen: faktumet att den israeliska staten på ett till synes godtyckligt vis kan demolera fullt fungerande hus. Hus där det bor familjer med barn. Ganska nöjd tänker jag att detta inte skulle kunna hända i Sverige, eftersom vi har en fungerande demokrati där man värnar om allas väl.
Väl framme vid husdemoleringen ser jag att bandtraktorn som är i färd att demolera huset är av märket Volvo. Svensk liksom jag och jag skäms. När dagen är slut har vi bevittnat tre husdemoleringar i Beit Hanina. Ett hus som förstördes tillhörde familjen Triaqe som jag träffat tidigare. En av gångerna jag träffade dem berättade fadern, Amjad, om hur polisen hade varit där bara några timmar innan jag kommit dit:
– Polisen kom tidigt på morgonen och sa åt oss åt att vi måste lämna vårt hem för att det skulle demoleras. Vi blev väldigt rädda. Vi har ingen annanstans att bo, detta är vårt hem. Vart ska vi ta vägen om de förstör huset?
Vid det tillfället satt vi i skuggan utanför det lilla huset och lyssnade på vad familjen hade gått igenom och hur glada de var över att de hade ett eget hem till sina tre små barn och inte längre behövde vara inneboende i det redan trånga hemmet hos modern, Asmes, föräldrar. Huset familjen bott i var färdigrenoverat bara ett par månader tidigare. Innan hade det varit ett stall åt familjens fyra hästar. Amjad berättade även för oss hur de sökt tillstånd om att få göra ombyggnationerna.
– Ärendet gick till domstol för att klargöra huruvida tillstånd kunde ges eller ej. Vilket slutligen resulterade i ett avslag. Men vi behövde ett hem, vi är en familj så vi hade inget val och byggde huset ändå, berättar Amjad.
Problemet för de allra flesta palestinier i östra Jerusalem är att de inte beviljas bygglov av de israeliska myndigheterna. Ur ett rent juridiskt perspektiv saknas alltså tillstånd och därför utfärdas rivningsorder. Men bor där tre barn som inte har någon annanstans att ta vägen, är det verkligen rimligt att driva igenom en rivning då? Tyvärr är det inte något som de israeliska myndigheterna bryr sig om. Den israeliska regeringen verkar inte heller bekymra sig om att det enligt internationell rätt är olagligt att ändra befintlig infrastruktur i ett ockuperat område och att de bär ansvaret för invånarna i östra Jerusalem.
– Vi kommer att stanna här och försöka bygga upp huset igen, säger Amjad medan han tar emot ett tält från Internationella Röda Korset som familjen får bo i tillsvidare. Vi har inget alternativ och behöver ett hem, berättar Amjad där han sitter vid spillrorna av det som har varit hans hem.
