Tel Rumeida är en israelisk bosättning som grundades 1984 högst upp på en kulle med samma namn ovanför Hebron. På kullens sluttningar bodde redan den palestinska lokalbefolkningen. Bosättarna är övertygade om att landet är deras enligt Bibeln. De israeliska bosättarna försöker ständigt att utvidga bosättningen, till problem för de palestinska familjerna. [1] Familjen al-Azzeh är inget undantag.
När solen står som högst faller skuggan från bosättningen Tel Rumeida på delar av Nisreen al-Azzehs hus. Nisreen lever bokstavligen i ockupationens skugga. Ockupationen präglar Nisreens tankar framför teckningsbordet. [2] Hon tecknar med krita och vattenfärg.
– Oljefärg eller andra dyrare tekniker är inte att tänka på, jag har fyra barn att försörja, säger Nisreen.
Vi är på besök hos Nisreen al-Azzeh. Sedan oktober 2015 är Nisreen änka då maken avled [3] [4] Huset hon bor i har ingen gatuadress. Familjens entré till trädgård och hus har byggts igen av bosättarna, deras närmsta grannar åt söder. Nisreens hus ligger i sluttningen nedanför bosättningen Tel Rumeida. Trappan är övervuxen av vårens frodiga grönska.
Upptill är det en stenmur, som samtidigt är grund för närmsta grannhuset. Två stora strålkastare monterade på bosättarnas mark är riktade mot familjens trädgård och hus. Längre upp skymtar jag en mast med en övervakningskamera.
Längs murens övre del löper två stålrör.
– Rören var vår vattenförsörjning. Sedan bosättarna kommit till Tel Rumeida har de sågat av rören fyra gånger, säger Nisreen.
Hon pekar på ett blått rör som löper nära huset och fortsätter:
– Kommunen tröttnade och hjälpte oss att få ny dragning av vattenröret.
Vi hittar till huset med hjälp av Nisreens son som möter oss på gatan ovanför Shuhadagatans vägspärr nummer 56. Vi får klättra längs en trasig stentrappa och en lerig stig som löper genom en olivlund och en övergiven trädgård.
Efter att maken avled den 21 oktober har bosättare fortsatt att trakassera familjen. Dagarna efter makens död stod en bosättare uppe på muren och ropade åt henne att nu var en terrorist borta, fler skall försvinna, nu har du ingen make och liknande otidigheter, berättar Nisreen.
Nisreen säger flera gånger hur tacksam hon är att vi kommit på besök. Sedan maken avled har ingen fått tillstånd att besöka henne. Området har varit helt stängt för dem som inte bor där. Sedan vår grupp anlänt har Israel lättat på trycket. Följeslagargrupp 59 kunde inte besöka familjen. Några släktingar har heller inte fått tillstånd att komma genom de två vägspärrarna som leder in till området.
Detta förbud gäller inte för bosättarna som bor granne med Nisreen. Bosättare rör sig fritt i området. De palestinier som bor i Tel Rumeida måste alltid bära sitt id-kort. På id-kortet finns namn, födelsedatum etcetera. Nisreens barn är också uppräknade på kortet.
Nisreen visar oss vidare till ett grannhus åt öster, hennes svågers hus. När vi klättrat fram till huset blir jag stående.
Detta är helt sanslöst, tänker jag. Först ser jag klädstrecket, sedan ser jag den militära vaktkuren ovanpå huset. En vaktkur draperad med maskeringsnät. Bakom vaktkuren löper ett staket till bosättningen. Familjen kan inte röra sig utomhus utan att soldater står och tittar rakt ned på dem. Kan ockupationen bli mer tydlig, inpå bara skinnet på lokalbefolkningen?
Samtidigt påminner jag mig att alla bosättningar är illegala i enlighet med internationell humanitär rätt. [5] [6]
