Lagen- Basils verktyg

Basil är näst äldst i en syskonskara om fyra pojkar och två flickor. Alla är födda och uppväxta i At Tuwani. Länge bodde hela familjen i ett rum. Pappan arbetade som byggnadsarbetare för palestinier i Ber Sheba i Israel. Familjen ägde mark, och levde av fårskötsel, höns och odling. Det gav mjölk, ost, yoghurt, ägg, kött, grönsaker och olivolja. Under den andra intifadan, 2003, slog israeliska bosättare sig ner på berget ovanför byn och skapade bosättningen Maon Farm. Bosättarna ockuperade delar av byns marker och byggde stängsel runt. Basil berättar att man sköt många av bybornas åsnor och får och förgiftade brunnar. Under den här tiden fick sjuårige Basil sin motivation att kämpa för uppehället och byns överlevnad.

I och med att en stor del av inkomsten från jordbruket minskade när bosättarna lagt beslag på mark var familjen tvungen att få in pengar på något annat sätt. Basils mamma startade ett hantverkskollektiv med byns kvinnor. Huset kunde snart byggas ut med ett rum som blivit samlingslokal och ett rum som är butik. Där säljer man olika hantverksprodukter och bidrar till familjernas försörjning.

-Under ockupation får man använda sin fantasi för att göra livet drägligt, säger Basil. Och i vår by har vi använt ickevåld vid flera tillfällen.

Basil berättar om en händelse när han var liten. Byn hade 1998 byggt en 1-9 skola med tre klassrum. Dessförinnan hade barnen varit tvungna att gå tre km över den hårt trafikerade väg 60 till Byn Al Karmil för att komma till skolan. När byn At Tuwani började bygga ut sin skola med ytterligare ett klassrum kom israeliska soldater dit för att riva den. Där möttes de av byns alla mammor som satt på golven i alla klassrum och vägrade flytta sig. En aktion som ledde till att de fick behålla skolan. Kampen mot ockupationsmakten pågick hela tiden i högsta domstolen och några år efter att bosättare byggt Maon Farm kunde byn genom sina advokaters arbete, på laglig väg, få tillbaka mark som bosättarna tagit.

-När jag var 13 år hade vi i byn ännu en stor framgång, berättar Basil. Vi behövde elektricitet och drog en elkabel från byn Al Karmil. Det var en kall vinterdag när armébilar dök upp för att riva elledningen. Kabeln var inte olaglig men israelerna ville inte att vi skulle ha tillgång till mera el. Då gick alla i byn, barn, kvinnor och män ut och blockerade vägen.

När soldaterna rusade motorerna mot folket för att skrämma dem ropade de:
-Mera mera! Det är så kallt idag, berättar Basil och skrattar. Sedan gav de sig av och sedan dess har vår elkabel fått vara ifred. Det var en seger för ickevåld, säger Basil med ett leende.

-Det har varit en lång ickevåldskamp, säger Basil inte utan stolthet. Men idag har vi både detaljplan, asfalterad väg och en klinik i byn.

Kampen satte sina spår i Basil. Efter gymnasiet började han pendla till universitetet i Hebron. Hans föräldrar stöttade honom i hans val och han är den förste i familjen som avlagt universitetsexamen. I våras, efter fyra år av studier, tog han examen i juridik, civilrätt och statsvetenskap. För att få kalla sig advokat måste han arbeta ytterligare två år på en advokatfirma, myndighet eller organisation.

-Här finns ju egentligen hur mycket som helst att göra för en advokat [1], säger Basil. Problemet är att det inte finns så många lediga jobb.

Vi följeslagare som lärt känna denne ödmjuke unge man, genomsyrad sedan tidig barndom av ickevåldsprincipen, som sett honom i mötet med soldater och aggressiva bosättare, önskar av hela vårt hjärta att han ska få ett jobb så att han får använda även sin utbildning i kampen för sin by och sitt land.