Jag behöver inte spendera lång tid i Yanoun innan jag förstår att vardagen här snabbt kan ändras från ett stillsamt byliv till en hotfull situation. I min första reserapport berättar jag om vårt första möte med byns borgmästare Rashid Morar och om de israeliska bosättarnas besök i byn.
Vi följeslagare kör sakta uppför den branta vägen till det hus i byn Yanoun på norra Västbanken som ska vara vårt hem i tre månader. Lukten av får och bränd ved sprider en känsla av lugn.
Vi kliver ut ur bilen och blickar ner över slätterna där fåren betar. För en stund känns Yanoun som en bubbla. Långt borta från Jerusalem och Betlehems storstadsbrus.
Men när jag lyfter blicken så ser jag de israeliska bosättningarna som omger byn, byggda i strid med folkrätten.
Under början av 2000-talet trakasserades byborna i Yanoun av bosättarna till den grad att de inte kunde bo kvar här. Med hjälp av bland annat israeliska fredsaktivister och genom internationell närvaro i byn vågade en del tillslut flytta tillbaka. [1]
Enligt internationell humanitär rätt har Israel som ockupationsmakt ansvar för att skydda den palestinska befolkningen och deras rätt att leva ett så normalt liv som möjligt. [2] Förflyttning av israelisk befolkning in på den ockuperade marken är olaglig. Ändå subventioneras bosättningarna av den Israeliska staten vilket tvingar palestinier från sin mark. [3]
Vi ringer till Rashid Morar, byns borgmästare, för att bestämma träff. Han svarar med en glad men trött röst att vi är varmt välkomna. Hela dagen har han varit ute och plockat oliver.
Fem minuter efter att vi lagt på ringer han upp igen:
– Två bosättare på motorcyklar står nere i byn.
Vi skyndar oss ut. Rashid står på trappan till sitt hem och pratar i telefon. Från hans hus ser vi ner till mitten av Yanoun där de två bosättarna står med sina motorcyklar. Vi fotar.
Bosättarna kör upp på fälten mellan olivträden. Invånarna i byn följer oroligt deras färd. Bosättarna kör ner från fälten och kör mot oss men vänder några meter innan Rashids hus.
En av männen har ett automatvapen hängandes över axeln. De kör ner från byn och försvinner tillslut bort mellan kullarna.
Rashid bjuder in oss i sitt hem. Hans ögon är oroliga och trötta. Telefonen ringer med jämna mellanrum. Mellan telefonsamtalen berättar han att fyra bosättare kom till olivskörden och kastade sten på bönderna.
– Varför kommer bosättarna och kastar sten på bönderna? De vill bara plocka sina oliver ifred! Varför säger militären till jordbrukarna att gå hem istället för att ta bort bosättarna från platsen?
Vi dricker upp det söta kaffet och går tillbaka mot vårt hus med tunga steg. Snart är det dags för kvällspromenaden vi följeslagare går varje kväll för att visa vår närvaro.
Rashids blick och vädjan stannar kvar i mina tankar:
– Du måste berätta för folk om Palestina, speciellt om Yanoun. Vår lilla by är som ett fängelse.
Mörkret faller över byn och det vackra landskapet. På bergstopparna tänds starka spotlights och gör oss än en gång påminda om att den vackra och stillsamma byn bevakas av åskådare som snabbt kan ändra byns lugn till oro.
