'- Exercise, yes! säger en man till mig i förbifarten. Han kommer småspringandes genom vägspärren för att komma långt fram i kön till metalldetektorerna. Klockan är 5.50 och jag står vid metalldetektorerna i Checkpoint 300 i Betlehem för att övervaka och rapportera om vad som sker.
Om möjligt ska jag också hjälpa till om det uppstår problem. Denna sektion av terminalen består av plastgolv, plåtväggar, cementblock och några platsblommor som hänger här och där och mest ser malplacerade ut. Det är starkt ljus i rummet och övervakningskameror är uppsatta runt omkring. En mängd småfåglar är i terminalen och väsnas. Då och då går en beväpnad soldat en runda på metallgångar ovanför våra huvuden.
Checkpoint 300 etablerades i november 2005. Vägspärren ligger bakom den cementmur som skiljer Västbanken från östra Jerusalem i strid med internationell rätt. Vägspärren ligger inte på den gröna linjen som enligt FN skiljer Israels territorium från Västbanken. Rörelserestriktioner har införts successivt sedan sexdagarskriget 1967 och det finns för närvarande över 500 vägspärrar och hinder på Västbanken.Hindren ser olika ut på olika ställen och kan bestå av vägspärrar, jordvallar, betongblock och stängsel.[1] Rörelsefrihet är nödvändigt för att kunna upprätthålla familjekontakter, för handel, för medicinska behov etc. Dessa rörelserestriktioner stider mot de mänskliga rättigheterna då människor har rätt att röra sig fritt inom statens gränser samt att lämna landet.[2]
Israels behov av säkerhet kan rättfärdiga tillfälliga rörelserestriktioner i vissa specifika situationer, men inte de mycket omfattande och permanenta restriktioner som finns på Västbanken idag [3]. Endast ett begränsat antal personer tillåts gå igenom vägspärren och man måste ha ett särskilt skäl för att få tillstånd att passera. De flesta som tillåts passera är arbetare som jobbar i östra Jerusalem eller Israel. Vissa av de som tillåts passera är sjuka och ska till ett sjukhus. För att kunna gå igenom vägspärren måste man ha sökt och fått ett tillstånd på förhand. Det finns olika typer av tillstånd och dessa specificerar vilka tider man har tillåtelse att vistas i östra Jerusalem och Israel. Endast ett mycket litet antal personer har tillåtelse att vistas på andra sidan muren över natten.
Ungefär 2500 människor passerar vägspärren varje arbetsdag och i snitt tar det en och en halv timme att passera de tre säkerhetsstationer som terminalen består av. [4] Arbetare kommer in i stora klungor då de har släppts igenom de roterande spärrarna som är den första stationen i terminalen. Många springer för att få en bra plats, för sedan väntar en lång kö till metalldetektorerna. De måste därefter köa för att ta sig igenom en id-kontroll innan de kan ta bussen vidare till Jerusalem. Ifall de kommer försent till sitt jobb riskerar de att förlora jobbet och de förlorar därmed även möjligheten att ta sig till östra Jerusalem och Israel. De som inte kan eller orkar stå och köa sätter sig ner på en bänk eller på golvet och väntar tills kön börjar ta slut innan de ställer sig i kön in till metalldetektorerna. Något tiotal män ber på golvet i terminalen. Stämningen är lugn. Då och då försöker någon tränga sig före de andra som väntar i kön och stämningen blir då irriterad. Lugnet lägger sig dock oftast snart igen.
Jag är imponerad över det tålamod som råder och att de flesta trots situationen håller humöret uppe. Många pratar och skämtar med varandra. Oavsett det faktum att vägspärren strider mot internationell rätt är den trots allt en del av många människors vardag och de tvingas anpassa sig efter den. Samtidigt är det skrämmande att vägspärren blivit så normaliserad.
Den springande mannens kommentar visar ändå att hoppet och humorn finns kvar, trots den situation som han och alla de andra som går igenom vägspärren varje dag befinner sig i.
