– Vi har haft tre månader utan problem med husrivningar, men nu har läget plötsligt förändrats till det sämre. Kanske kommer det att bli krig igen.
Vi sitter i ett tält i byn Susya i South Hebron Hills och pratar med Nasser Nawaja, fältarbetare för den israeliska organisationen B’ Tselem i Betlehem- Hebronområdet på södra Västbanken. (1)

Som ansvarig för fältundersökningar får Nasser vid flera tillfällen avbryta vårt samtal. Hela tiden får han via ett nätverk i Whatsapp in rapporter om observationer som görs i ett område från Jerusalem ner till gränsen mot Israel i söder. Till exempel om armébilar och israeliska underrättelsetjänstens bilars förflyttningar. Allt för att kunna infinna sig, bevittna och dokumentera husrivningar, förstörelse av byggnader och infrastruktur som vatten- och elledningar.
-Obamaadministrationen pressade tillsammans med EU den israeliska regeringen att upphöra med husrivningar, men nu finns det ingen som kan hålla dem tillbaka, säger Nasser med allvar i rösten. Ekonomisk press skulle göra skillnad, säger han.
Så berättar han igen, för oss nya följeslagare, om flykten i 1948 års krig från västra Negevöknen till Susya i South Hebron Hills där man hittade nya marker i det som blev Västbanken. 1967 ockuperades hela Västbanken och Israel började bygga bosättningar.
-1986 byggde israelerna stora staket vid Susya och stängde ut ett hundratal familjer. En del flydde till staden Yatta, andra bara en liten bit åt sidan. Vi sov i skuggan av olivträden och hoppades komma tillbaka. Efter en månad såg vi att det bodde folk i våra hus. Då började vi bygga hus och vattenledningar i närheten berättar Nasser.
Idag bor familjerna i Susya i det som kallas område C enligt Osloavtalet 1993 (2) och lyder under israeliska armén. Deras hus har rivits sju gånger men de har byggt upp dem igen och vägrar flytta. Alla byggnader anses olagliga enligt israelisk lag och är rivningshotade. Man får inte ta hit maskiner för att bygga riktiga vägar. Gör man det ändå blir maskinerna konfiskerade för en längre eller kortare tid, berättar Nasser.Han berättar också att kommittén som utfärdar tillstånd av olika slag för Susyas invånare, består av militärer och bosättare, ingen palestinier, och att domaren Noam Sohlberg själv bor i en bosättning [3].
För att få vatten till människor, djur och gröda gör man allt man kan för att spara på regnvatten. Nu har det inte regnat på sex månader så man måste köpa vatten från israelerna. En tankbil kommer med vatten varje vecka, 10 kubikmeter a’ 35 NIS, circa 90 kronor. För israeler kostar vatten 8 NIS, circa 20 kronor.
Plötsligt ropar Nasser till oss. Han har via sitt mobilnätverk fått indikationer på att något är på gång. Vi hoppar in i vår bil och får inom en kvart bevittna hur en enhet ur den israeliska armén river och konfiskerar ett tält, den provisoriska bostad som Yusuf Qawawi hade satt upp igår på sin mark. Dagen innan hade nämligen hans stenhus rivits av en av den israeliska arméns bulldozrar.
