Det är midsommarafton. Vädret är långt ifrån svensk midsommarväder; inte ett moln i sikte och över 30 grader varmt, redan på morgonen. Mitt Facebookflöde [1] varvas av bilder på glada barn med blomsterkransar i håret och på den 15-årige palestinska pojken som i morse sköts ihjäl av israelisk militär i byn Dura, väster om Hebron.[2] Det är verkligen inte lätt att få ihop världen.
Pojken heter Mohammad Dudin. Olika åldrar florerar till en början på internet men 15 år verkar stämma. Enligt flera nyhetsmedier har den israeliska armén erkänt att de använt skarp ammunition, efter att stenar och brandbomber kastats på dem. [3] Om det var ett medvetet skott mot Mohammed eller inte är svårt att veta i nuläget men klart är att han sköts i bröstet av israelisk militär och nu är död. 15 år. Att varje barn enligt barnkonventionen har rätt till liv och utveckling, skydd mot våld och övergrepp och skydd mot väpnade konflikter känns som ett hån.
Det är förstås ingen nyhet vare sig för mig eller för er att världen är orättvis och att långt ifrån alla får sina rättigheter tillgodosedda, men ibland blir det så oerhört påtagligt. I samma stund dansar några barn små grodorna och ett annat barn begravs. Kanske skulle de ha tittat på samma fotbollsmatch ikväll. Jag försöker fortsätta sätta in situationer i ett svenskt perspektiv för att inte tappa min normalitet. Givetvis är det mycket som skiljer, en ockupation till att börja med, men det är ju ingen skillnad på människor eller rättigheter. Men jag har svårt att se framför mig vad som skulle hända om en 15-åring skulle skjutas ihjäl av polis eller militär i Sverige. En nationell skandal skulle det absolut bli, och utredningar och troligtvis avskedanden och skadestånd. Det känns ytterst tveksamt att något av det kommer att hända här.
Att två israeliska pojkar och en ung man är försvunna är förstås också fruktansvärt. Israeliska myndigheter misstänker att de har blivit kidnappade och om det stämmer är det ett vidrigt brott och en solklar kränkning av deras rättigheter. Men oavsett vad som har hänt dem är ”svaren” från Israel bortom alla proportioner, i det som kallas ”Operation Brother’s Keeper”. [4] Israeliska myndigheter säger att det är Hamas som har kidnappat pojkarna men hittills har inga bevis presenterats. [5] Våldsamma sammandrabbningar har ökat markant över hela Västbanken och idag sköts alltså en pojke ihjäl. Hela Hebron, en stad med cirka 170 000 invånare, har varit blockerad i en vecka och två av våra grannbyar har varit helt stängda för biltrafik i fyra dagar.
Till Azzun, en av byarna, kom israelisk militär med bulldozrar och drog upp en stor hög av jord och stenar mitt över den ena utfartsvägen och satte dit cementblock på den andra. Alla som behöver ta sig in eller ut ur byn får klättra över högen och sedan bli kontrollerade av israeliska soldater. Flera gränsövergångar till Israel och vägar på Västbanken har också stängts av, bland annat den stora vägen mellan våra närmaste städer Qalqilia och Tulkarem. När vi igår skulle åka till Qalqilia för att träffa guvernören åkte vi först på en liten lerväg som sedan efter ett tag ledde oss genom området av en bilmekaniker och sedan ut på den stora vägen. Ständigt behöver människor anpassa sig till nya hinder. När vi väl kommer fram kommenterar guvernören att vår färd dit är ett lätt exempel för att förstå palestiniers dagliga liv under ockupationen, och vi kan bara hålla med.
Inom ”Operation Brother’s Keeper” har fler än 200 personer över hela Västbanken gripits och mängder av hus har blivit genomsökta av beväpnade soldater under nattliga räder.[6] I förrgår åkte vi till byn Jinsafut för att besöka en familj dit israelisk militär kommit två nätter i rad. Under första natten greps pappan och mamman berättar för oss att han blev slagen av soldater inför sina barn. Barnen och mamman låstes sedan in i ett rum medan soldaterna drog ut alla kläder från garderoberna, rev ner gardiner och välte möbler. En av soldaterna sa att de skulle komma tillbaka varje natt och natten efter kom de igen, både in i deras hus och in i grannhuset där pappans föräldrar bor. Den yngsta pojken ligger i vardagsrummet och sover när vi kommer. Han har inte sovit mycket i natt. Mamman är rädd för hur händelserna har påverkat barnen och hon berättar att de alla tre nu är väldigt oroliga både för sin pappa och för vad som kommer att hända nästa natt. Läkare utan gränser har lovat att komma och prata med barnen men mamman har fortfarande inte fått besked om när.
Mohammad Dudin är död. Och dessa tre barn i Jinsafut är bara några av alla de barn i Palestina som fått se och uppleva saker som de inte ens borde känna till. Israel har, precis som Palestina, skrivit på Barnkonventionen och har en skyldighet att följa den. Listan på rättigheter som kränks inom ”Operation Brother’s Keeper” kan göras lång. Dessutom är detta kollektiv bestraffning, vilket är förbjudet enligt internationell humanitär rätt. [7] Var är de skarpa fördömanden och konkreta handlingar för att stoppa detta? Det har nu gått en vecka och situationen bara eskalerar. Jag har aldrig varit med om en sorgligare midsommarafton.
Bilder
1. Ett av sovrummet i huset i Jinsafut efter den israeliska militärens nattliga räd.
Foto: K Österblom
2. Den ena in- och utfartsvägen till Azzun efter den israeliska militärens stängning av byn.
Foto: IW, EAPPI
