Jag har precis lagt mig när telefonen ringer, jag tittar på klockan. Den visar 01.41. Jag hör en bekant röst.
– Hej Hanna, förlåt att jag ringer så sent, men militären är i byn.
Jag hoppar ur sängen och väcker mina kollegor. Med sömniga ögon tar vi på oss våra EAPPI-västar och går ut i mörkret för att möta de israeliska soldaterna.
Det är tyst när vi går genom byn, men då och då viskar någon från ett fönster:
– Hej, vart ska ni? Militären är där borta.
Vi kommer fram till en gränd. Fyra soldater står i skuggan. Jag lyser med ficklampan på min kollega och vi pratar högt om allt möjligt som om inget speciellt händer. Vi visar vår närvaro. Vi vill att soldaterna ska veta att vi är där.
Inne i ett hus ser vi fler soldater. Efter cirka 20 minuter kommer de ut och börjar hoppa in i sina jeepar. Vi går då fram till två soldater.
Vi: – Hej! Är det något problem?
Soldat: – NEJ!
Vi: – Okej, men varför är ni här då?
Soldat: – VARFÖR ÄR NI HÄR?
Vi: – Vi bor här, bor ni också här?
Soldat: – Bor ni här?! Inga foton då tar vi era kameror!
Jeeparna åker iväg. Vi pratar lite med de som bor i huset där militären just varit. Vi får veta att ingen är arresterad. Det är istället en ny officer som vill presentera sig i byn och han vill berätta att det här är hans nya område. Detta väljer han att göra klockan två på natten. Vi får höra att det brukar vara så det går till. Medan vi står och pratar ringer telefonen. Militären har börjat skjuta tårgas.
Vi skyndar oss vidare och ser militärjeeparna nere i en dal. Det är tyst, förutom att det då och då skjuts tårgas upp in i byns centrum. Vi ser ingen stenkastning och tårgasen ser ut att skjutas slumpartat in i bostadsområden.
Min kollega går fram till en soldat och frågar vad som händer och får till svar att om han inte backar tillbaka kommer soldaten skjuta honom. Vi ställer oss en bit bort och observerar medan militärerna fortsätter skjuta tårgas och ser hur officeraren med ett följe av 10 soldater går in i fler hus. Tårgasen når oss, det blir svårt att andas och tårarna rinner i brännande ögon.
När militärerna åker vidare följer vi efter. Vi kommer upp i byns centrum och möts av en familj på gatan. En äldre man har tydliga andningssvårigheter och en 7 dagar gammal baby kräks och har rinniga ögon. Vi ringer en ambulans till babyn. Men det är många som mår dåligt av gasen, särskilt barn. En bekant berättar att de låg och sov när de vaknade av tårgasen och hans dotter blev jätterädd.
Den sju dagar gamla babyn kom till sjukhuset och fick hjälp. Efter ett dygns observation var den välbehållen hemma igen.
Militärens närvaro i byn fortsätter. De stänger av huvudgatan och vi fortsätter att observera dem där de går in i bybornas hem och vaktar utanför. Officeraren har fler hembesök, fler personer att presentera sig till. Vid det här laget finns det inte en människa som inte är vaken, även om det är mörkt och tyst i alla hus. Alla undrar, vart går soldaterna härnäst? Kommer de hit? Eller går de hem till mina kusiner eller grannar?
Först tio över fyra åker de från byn. Jayyousborna kommer snabbt ut på gatorna, en del har bråttom iväg till jobbet. Andra frågar om någon har blivit arresterad och blir lättade av att svaret är nej. Vad skönt. Förra gången de var här arresterades två unga män. Jag står med min granne och hans telefon ringer.
– Min bror har en orm i sitt rum! skriker han ivrigt och springer iväg. Jag kan inte låta bli att le över att så lite som en orm tagit över efter rädslan och spänningen från militärernas intrång.
Klockan är nästan fem när jag kryper tillbaka till sängen. Kroppen är dödstrött, men tankarna snurrar. Det här måste jag berätta om. Det är därför jag är här. Men nu måste jag sova, snart ska jag upp och jobba igen.
Jayyous, juni 2013
Hanna Eklund
|
|
