”Vi ser i år en nivå när det gäller förstörda olivträd som inte har synts på de ockuperade områdena på flera år”, säger Rabbis for Human Rights. [1] På två veckor har palestinska bönder upptäckt att över 450 olivträd har blivit nerbrända, nedhuggna eller på annat sätt förstörda. I andra områden nära bosättningar och militärutposter har oliverna blivit stulna. Bosättarattacker har förekommit på palestinska bönder och i vissa fall har den israeliska armén använt tårgas och ljud- och ljusgranater för att hålla bönder borta.

Vi var inte många i bussen och vi åkte länge för att komma från Jerusalem till Sinjil söder om Nablus för att hjälpa till med olivskörden.  Området är bevakat av militär. Vi möttes av två äldre palestinska kvinnor och två palestinska män, och vår grupp bestod av några israeler, tre följeslagare och en ung rysk praktikant.

Resan organiserades av Rabbis for Human Rights. En av de palestinska männen var ägare till en del av träden i sluttningen. Två gånger om året har han tillstånd att besöka sin odling, en gång på våren och en gång vid skörden på hösten. Han gick runt och fotograferade vartenda träd för att dokumentera och kunna och visa om träden har utsatts för sabotage nästa gång han kommer.

Vi fick en spännande arbetsgemenskap under dagen. Molnen och en liten bris gjorde det svalare än på länge. Det var fascinerande att få arbeta med de gamla palestinska kvinnorna som klättrade på stegar och dirigerade — liksom med fyra engagerade judar som satsar sin tid och bekvämlighet för att åka ut och hjälpa palestinier som är offer för ockupationen! Det är människor som har mod och uthållighet att gå mot strömmen. Rabbis for Human Rights är en israelisk organisation med över 100 rabbiner och rabbinstuderande som dokumenterar och rapporterar om övergrepp mot mänskliga rättigheter i det ockuperade palestinska området.

Rabbinen Arik Ascherman skrev inför den muslimska Eid-festen förra veckan: ”När vi läser i Torah om duvan med en olivkvist i näbben, sörjer vi att den brutna olivkvisten på marken alltför ofta har blivit en symbol för hat, våld och ockupation. Vi hoppas att vi återigen ska kunna göra olivkvisten till en fredssymbol genom att arbeta med att skydda bönder och stå skuldra vid skuldra i olivlundarna”. [2]

En annan av de små organisationer som vågar och orkar gå mot starka strömmar mötte vi i Sderot förra veckan, The Other Voice. [3] Sderot är en liten stad i västra Negevöknen en dryg kilometer från muren till Gazaremsan, välkänd måltavla för raketangrepp från Gazaremsan. Här mötte vi Roni Keidar uppväxt i England och gift med en egyptisk jordbruksexpert. De var med och byggde upp en av elva israeliska bosättningar i Sinai. Men allt de hade byggt tvingades de lämna för fredens skull — sedan Egyptens president Anwar Sadat hade kommit till Jerusalem 1977 och erbjudit fred mot utrymning av Sinai. [4]

Invånarna i bosättningarna flyttades då fem mil till Sderot och fick börja om från början med att återigen bygga upp ett nytt samhälle. Det blev ett lyckat projekt en för ca tio år sedan förändrades allt: självmordsbombningar gjorde att säkerheten höjdes vid checkpointerna och rörligheten minskade. Och raketangreppen startade från Gaza — ibland över hundra raketer om dagen. [5]

– Det är lugnare nu men ibland kommer ett par-tre dagar med raketer, säger Roni.

Det är tätt mellan skyddsrummen i Sderot och oron är ständig — tre av Ronis barn och åtta barnbarn bor i Sderot och när de möts måste de alltid fundera på var de befinner sig, för att ha nära till en plats där man kan ta skydd inom 40 sekunder om sirenerna ljuder. Hur står de ut? Ska de tvingas flytta igen?

– Nej, säger Roni, vi har rätten att bo här, vi finns inom internationellt erkända gränser och måste lösa situationen. Men lösningen är inte bombattacker! Vi måste i stället lära oss att tala med varandra.

Ur det tänkandet föddes The Other Voice, en gräsrotsgrupp med människor som har olika politiska uppfattningar men en gemensam övertygelse om att våld inte är vägen! De har kontakt med och möter vänner i Gaza som tänker likadant.

– Vi ropar inte stora slagord utan talar från vår egen erfarenhet, säger Roni. I mötet med grannfolken har vi lärt oss att palestinierna inte kan betraktas som egyptier eller jordanier utan är ett eget folk som måste få utveckla och tydliggöra sin egen identitet. Vi vet hur viktig identiteten är.

The Other Voice är inget storskaligt projekt. Men trots blockaden av Gaza lyckas de få kontakt med människor från Gaza, bland annat när sjuka kommer därifrån för vård.

– Vi är två folk som delar en historia men berättar den från olika perspektiv. Vår självständighet blev en katastrof för andra. De behöver den värdighet som en särskild minnesdag kan ge.Och kontakter odlas — genom enstaka besök och genom små möten och konferenser, genom Skypekontakter, brev, mm. Inte storskaligt men stort — därför att det bärs av kunskap, mod och styrka att gå mot strömmen! Och på det sättet kan det ge hopp åt många!

När vi åker ner mot Gazamuren och Vägen till fred som byggs upp mellan två rester av en gammal mur pekar Roni på bostäder, förskola och skola och busshållplatser, alla försedda med skyddsrum. Hon visar också var en raket från Gaza slog ner föregående natt. Är inte hennes dröm bara idealistiska fantasier utan realism?

– Nej, säger Roni, det är inte vi som är drömmare. Drömmare är de som tror att de kan utplåna Israel och drömmare är de som tror att de kan få kontroll och skapa trygghet genom att bomba Gazaremsan!

Och fler tänker som Roni: I Sderot har vi rätt att bo och här vill vi bygga framtid. Folk flyttar inte från Sderot utan det är kö för att få bostad här.

[1] Rabbiner för mänskliga rättigheter, www.rhr.org.il/eng [2] Idem [3] ”Den andra rösten”, www.othervoice.org/welcome-eng.htm [4] sv.wikipedia.org/wiki/Anwar_Sadat [5] www.cbc.ca/news/background/middreeast/gaza_timeline.html

Fler rapporter