Föreställ er en 9-årig pojke som sitter i sitt hem och äter frukost en helt vanligt dag. Han är ensam i huset. Pappa jobbar. Mamma har åkt iväg med en storasyster och lillasyster. De andra syskonen har redan gått till skolan. Han har TV:n på som sällskap. Framför sig har han en tallrik med cornflakes och mjölk. Kanske funderar han på vilka spel han vill visa sina killkompisar i skolan. Kanske är han lite småorolig över ett prov de ska ha.
Verkligen blev berättad så här. När Mohammed sitter och äter frukost kommer israeliska soldater och poliser inrusade in i hemmet. De tar Mohammeds tallrik och bord och slänger ut det genom köksdörren och skriker åt honom att gå ut. Soldaterna i full mundering; k-pist, skyddshjälm och 9-åringen förstår ingenting. Han vill ringa sin mamma men telefonkabeln är avklippt så det går inte. Han kan bara vänta på den stunden då mamma kommer hem. Under tiden river soldaterna hans hem. Utan en möjlighet för familjen att rädda möbler, bilder, leksaker mm.
Vi möter mamma Lina några timmar efter att bulldozern har åkt. Hon är fortfarande i chock. Hon går omkring i resterna för att göra det begripligt, påtagligt och hanterbart. Det Israel begår den dagen är ett brott på mer än på ett sätt. De river ett hem på ockuperad mark utan att ge en skriftlig eller muntlig varning. De utsätter ett barn för ett psykologiskt trauma.
Två veckor efter händelsen går vi förbi för att se hur de har det. Mohammed och hans lillasyster går hos en psykolog. Lina vill inte prata. WCLAC är en organisation som stödjer kvinnor som har varit med om husrivningar (1). Salwa som arbetar där säger att en kvinna förlorar en stor del av sin identitet när hon förlorar sitt hem. Hon förlorar sin möjlighet att vara en mamma och fru när hon förlorar möjligheten att utföra de sysslorna det innefattar. Kvinnorna förlorar även sitt eget utrymme där de kan vara avslappnade och utan sin sjal.
Lina har förlorat sitt eget rum och Mohammed har förlorat sin barndom.
