När jag frågat palestinska kontakter om de tror att fred mellan israeler och palestinier är möjligt är inshallah det mest förekommande svaret jag fått. Inshallah betyder om Gud vill och är förmodligen det mest upprepade ordet jag hört under min resa. Ordet säkerhetsskäl ligger dock inte långt efter.
”Den sista dagen av ockupation är den första dagen av fred”. Får som springer förbi en graffitimålad mur i det lilla samhället Yanoun. Foto: C. KarlbergMin tid som ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina har nått sitt slut. Det är med blandade känslor jag har lämnat Hebron, en stad som lärt mig mycket om konflikten och dess komplexitet.
En sak som jag tar med mig efter min tid som följeslagare är alla de möten med palestinska och israeliska fredsaktivister som jag har fått varit med om. Under min tid i Israel och Palestina träffade vi följeslagare den israeliska fredsaktivisten och författaren Amos Gvirtz som menade att det israeler vill ha är fred och palestinier vill ha rättvisa. Vidare sa Amos att palestinier vill få tillbaka det de förlorat och israeler vill säkra det de har.
Jag har nog aldrig hört ordet säkerhet så många gånger som jag gjort under min tid i Israel och Palestina. I Hebron finns det sex israeliska bosättningar i och runt omkring staden, varav fyra av dem ligger mitt i Gamla stan. [1] Detta leder till en stark israelisk militär- och polisiär närvaro och flertalet vägspärrar och avstängningar. Under mina tre månader i Hebron har jag bevittnat början på konstruktionen av tre nya vägspärrar [2] och förlängningen av ett stängsel som delar in en gata i två delar där palestinier och israeler får gå på varsin sida. [3] Av vilken anledning byggs det nya vägspärrar? Varför delas en gata upp? Vad är avsikten och vad vill man det ska leda till? Mot slutet av min tid som följeslagare i Hebron frågade jag inte längre varför då svaret jag i stort sett alltid fick var av säkerhetsskäl. Det spelade mindre roll om jag frågade en palestinier eller israeler, civila som militära, svaret var alltid detsamma, utan närmare förklaring:
– Av säkerhetsskäl.
Noor Tarawa är 22 år gammal och bor i Beit Einun, en by strax utanför Hebron. Noor studerar franska vid Hebron University och pendlar dagligen mellan sin hemby och centrala Hebron. För att ta sig till och från hemmet måste hon passera en vägspärr som upprättats vid infarten till byn. [4]
– Israeler använder säkerhetsskäl som en ursäkt för att rättfärdiga vägspärrarna, säger Noor när jag frågar henne vad hon tror syftet är med alla vägspärrar. Noor fortsätter:
-Vägspärrar hindrar till exempel inte palestinier från att utföra attacker. Om man tänker efter så sker de flesta attacker just vid vägspärrar. Jag tror inte vägspärrar har något med Israels och israelers säkerhet att göra. Dessutom så finns det andra sätt att ta sig runt dessa vägspärrar där man inte stöter på soldater eller id-kontroller även om den omvägen tar längre tid. Jag tror Israel använder vägspärrar bara för att kontrollera oss palestinier och för att begränsa vår frihet.
Ockupationen skadar både palestinier och israeler och bör hävas för båda folkens skull. Trots allt jag bevittnat och varit med om vägrar jag ge upp hoppet om att fred är möjligt. Jag hoppas jag får leva tillräckligt länge för att se det realiseras.
Israeliska soldater övervakar en av de vägspärrar som är upprättade i området Tel Rumeida mellan två skolor vi som följeslagare bevakar. Foto: C. Karlberg
