Första åren bar hennes mor vattnet i hinkar. De nyplanterade apelsin- och citronträden växte och gav frukt. Efter en tid kunde hennes mor och far bygga upp ett bevattningssystem. Nu, efter tjugo år, borde Saida ha ett ganska lättskött jordbruk att ta över.
Så blir det inte. Bosättningen Shaire Tigwa har tagit det mesta av marken. Och nu behöver bosättningen mer av familjens jord. Av säkerhetsskäl. Stängslet ska ersättas av en betongmur. Vi är nu inne på sista veckan som Saida och hennes mamma och pappa kan se sina apelsinträd. För var dag kommer muren närmare. Azzun Atma ligger inklämt mellan israeliska bosättningar. [1]
Saida och hennes mamma Fahima är inte önskvärda. Deras växthus har rivits sönder, det lilla övernattningshuset ligger i ruiner, el- och vattenledningarna är uppgrävda.
– För oss tar det mer än sexton år att få papper på vår mark. För bosättaren tar det fjorton dar, säger Saidas pappa.
Vi följeslagare kan inte hindra det som sker. Men vi går bredvid, gråter med Saidas mamma, lyssnar till berättelserna. Om ett par timmar åker vi tillbaka för att än en gång se hur långt muren kommit.
