Det är med skräckblandad förtjusning som jag kliver av planet i Tel Aviv. Det är knappt ett år sedan jag åkte härifrån och känslorna är många och svårdefinierade. Det är eftermiddag och temperaturen är avsevärt högre än när vi tidigt i morse lämnade Stockholm. Trots att jag plockat av mig ett antal lager kläder blir jag svettig i hallen där jag köar för att få mitt visum stämplat i passet. Inpasseringen till Israel går smidigt och jag sitter snart i en minibuss på väg till Jerusalem.
Efter tre intensiva dagar av utbildning och nya bekantskaper i Jerusalem ska vi äntligen åka till Hebron, där jag kommer att var placerad de närmaste månaderna. Hebron är en relativt stor stad med ca 170 000 invånare och är belägen på södra Västbanken. Inne i Hebron bor både palestinier och israeliska bosättare tätt tillsammans, vilket innebär att det dagliga livet är besvärligt.
Vi anländer till staden och allt verkar lugnt. Efter en snabb lunch, i lägenheten som programmet hyr, packar vi om våra väskor beger vi oss mot ”South Hebron Hills” och byn Susiya. Susiya är en liten palestinsk by där invånarna bor i tält och jordhålor. Byn är belägen alldeles intill en israelisk bosättning som också kallas för Susiya. Även naturreservatet intill kallas Susiya. Vi sover i ett av tälten, vilket också fungerar som byns allrum och hälsar på några av byns invånare på morgonen. Det är inte så länge sedan ett äldre par blev misshandlat av israeliska bosättare från bosättningen Susiya och de palestinska byborna verkar mycket glada att vi finns där.
Schemat är tight och vi reser tillbaka mot Hebron klockan 10. Vi lämnar väskorna i lägenheten, som är belägen i Hebron 1 eller H1, och beger oss mot det som kallas Hebron 2 eller H2. Staden Hebron är sedan Osloavtalen delad i två delar, H1 och H2. H1 har palestinskt styre och H2 har israeliskt styre. Vi beger oss alltså mot H2 där vi ska besöka en stadsdel som heter Tel Rumeida. I Tel Rumeida bor palestinier och israeliska bosättare alldeles intill varandra och situationen där är oftast mycket spänd. H2 är den här dagen en stängd militär zon, vilket innebär att endast människor som bor i området, eller människor som har en särskild anledning, t ex jobb, får vistas där.
För att komma in i H2 måste vi gå igenom en vägspärr, eller som det kallas här — en checkpoint. Just den här vägspärren kallas Checkpoint 56 eller Container checkpoint. Soldaterna vid Checkpoint 56 släpper efter några telefonsamtal in oss, och vi blir ganska förvånade eftersom vi inte har något giltigt skäl för att vistas i H2. Det gamla teamet vill passa på att visa oss vägen, som vi i under vår tid i Hebron, ska gå med skolbarnen. Vi hinner ca 50 meter innan en polisman syns längre fram och det gamla teamet instruerar oss snabbt att vända tillbaka och istället ta de små stigarna upp mellan husen, då polismannen troligen kommer att beordra ut oss från H2 om vi möts. Nåväl, vi tar oss via stigar till Tel Rumeida och besöker en av de lokala kontakterna, och vi pratar lite om våra uppgifter i området.
Nu börjar det bli mörkt och vi måste tillbaka till H1. Vi använder oss igen av de små stigarna och vi är strax ute på vägen och en bit fram skymtar vi Checkpoint 56. En grupp människor kommer gåendes bakom oss. Det är israeliska bosättare. Vi går snabbt igenom vägspärren och är åter i H1. Följande morgon ska vi åter försöka ta oss in i den stängda militära zonen H2 för att följa barn till skolan. Skolan heter Cordoba och är en skola för både pojkar och flickor. Skolan ligger alldeles intill en israelisk bosättning och skolbarnen trakasseras ofta.
Vi är åter vid Checkpoint 56 och liksom föregående dag släpper soldaterna vid Checkpoint56 inoss i H2 efter en stunds funderande. Vi har tre ställen att bevaka, varav det ena är just Checkpoint 56 där vi observerar både hur bosättare som kommer på gatan och hur soldaterna beter sig gentemot skolbarnen och lärarna. Vi bevakar ytterligare en vägspärr som kallas Checkpoint Gilbert. Den sista platsen att bevaka är trappan upp till skolan. Jag bevakar denna morgon trappan tillsammans med Kristina från det gamla teamet. Det tar bara någon minut så ringer det på Kristinas mobil. Tina, som bevakar Checkpoint 56 har av polis blivit beordrad att lämna H2. Efter ytterligare någon minut ringer Kristinas mobil igen. Michel, som bevakar Checkpoint Gilbert, har också blivit beordrad att lämna området. Jag och Kristina, som hela tiden befinner oss utom synhåll för polismännen, lämnar området när skolan har börjat.
Lunchen är planerad till en falafelresturang i H1, men när vi rör oss mot centrum i H1, så märker vi att allt är stängt. Människor samlas i grupper på gatan. Några maskerade. När jag lyfter blicken ser jag även människor på hustaken. Rätt som det är låter det som någon skjuter, och människor rusar i panik åt alla håll. Men det är bara smällare. Det är fyra år sedan Arafat dog, vilket uppmärksammas på detta sätt. Vi beger oss ifrån centrum för att äta hemma i lägenheten istället. Senare får vi höra att militär har använt sig av både tårgas och gummikulor för att skingra folkmassor där vi tidigare hörde smällarna. Vi fortsätter introduktionen någon dag till och vi besöker många olika områden och familjer där motsättningarna är påtagliga. Jag försöker skapa mig en bild av staden och dess olika stadsdelar. Vilken familj som bodde var, vad jag ska säga till taxichauffören när jag ska till familjen Dana. Vart går bussen till Yatta, vilka är de lokala kontakterna och vid vilka tillfällen ska man ringa vem? Ringer jag FN, Machsom watch, TIPH, polisen, kontoret? Allt är ganska svårgreppbart än så länge.
