Det är otroligt vackert i Jordandalens norra delar där bergens och kullarnas mjuka former tonar bort i grågula nyanser. Vi går bland blommor och gräs. Vårens rika tribut till fåren som göder marken hela året. Utposten [1] syns på åsryggen en bit bort. Fårherdarna som vi följer håller alltid ett öga på den. De är rädda för israeliska bosättare som vill tvinga bort dem från familjens ägda mark, och vill därför att vi ska vara med dem helst varje dag. De är helt underbara människor i sin gästfrihet.
En israelisk bosättare till häst bevakar herdarna med kikare. Foto: StenMahyoub kommer emot oss med utsträckta händer och ett ansikte fyllt av ett stort leende. ”Halloo Stään!” Han tar min hand och hälsar på kvinnorna i teamet med respekt och öppenhet. Fårhjorden i övre delen av byn väntar på att få gå. Vi hälsar på hans bröder och ”den gamle”. Det är så de kallar sin far som trots sina 87 år är en reslig man i traditionell kaftan och huvudduk. Det finns ett lugn över honom. Han är en pelare som håller sönernas familjer samman.
Fåren tycks bestämma själva när de vill gå. En timme senare är vi uppe på en grönskande platå. Uppmärksamheten är hög. Här har vi tidigare mött bosättare i bil och till häst som tycks haft planer att göra något. Men inget har hänt när vi varit med. Jag vill tro att om bosättarna [2] håller sig borta eller inget händer när de kommer, så har vi lyckats med vår ”skyddande närvaro”.[3]
En andra frukost dukas kring en snabbt ordnad eld. Te, tunnbröd, färsk fårost och tomat. Samtalet kommer in på tidigare möten med bosättare. En berättelse fångar mig. En säkerhetspolis[4] från bosättningen, hade kommit till dem under vallning. Han uppträdde hövligt och bjöd upp dem till utposten och pratade med dem på ett nytt sätt. Han berättade att bosättningen hade kor som de behövde bete till och han tyckte att de kunde överlåta sina betesmarker. De hade svarat ungefär så här:
– Det är okey för oss att ni har kor på bete. Det finns plats för fler. Men ni kan inte begära att vi ska ge er vår mark.
Medan hjorden drar nedåt sluttningen tar vårt team en extra vila. Jag tänker på vad berättelsen betyder. ’Säkerhetspolisen har medgivit att herdarna äger marken och herdarna har agerat gästfria’. Mahyoub kommer upp till oss för att prata. Då ser han vad han inte vill se.”Bosättare!” ropar han och återvänder till hjorden. Två bosättare till häst på var sin höjd. De har upptäckt får och herdar, men först nu sett oss i gräset. Via telefon till ledaren för Ta’ayush – en israelisk aktivistgrupp [5], som just då följer herdar några kilometer norrut, får vi ett råd:
– Se till att ta bilder med både får, herdar och bosättare på.
Hans poäng är att om något händer så behövs bevis för att polisen ska ta i frågan. Enligt advokaterna på JLAC [6] undviker polisen att sända anmälningar mot bosättare vidare, om det kan undvikas. Många poliser rekryteras från bosättningar.
De två ryttarna kommer nära, rider förbi, stannar och dansar runt med hästarna för att undvika herdarnas hundar. De får tag på Mahyoubs åsna som går fritt och betar. Allt händer snabbt. När vi ser dem igen har de släppt åsnan. Den trilskades kanske och blev till besvär. De rider iväg. Faran över. Men herdarna vet vad som händer när de inte har skydd. De skriker åt dem att de är på förbjuden mark, att de måste försvinna därifrån. Maskingevären brukar hänga tungt på deras axlar. Men herdefamiljen har bestämt sig. De stannar kvar vad som än händer. Trots den tunga rädslan.
När vi återvänder möts Mahyoub av sin lilla 4-åriga dotter Esra som berättar för honom om de två männen på stora åsnor som ridit ner i byn mellan botälten. Hon hade blivit så rädd att hon gömt sig. Inget farligt tycks ha hänt, men den krypande rädslan gör sig påmind.
