Taxichauffören Muawya Mihdawi, 35, kan se Medelhavet från sin balkong. Men han kan inte röra det. Israel förbjuder Västbanksborna att åka till havet.
– Pappa, vad är det här? Muawya och hans två äldsta söner Yousef, 8, och Ridah, 6, spelar tevespel. Yousefs rollfigur är en bandit som just har stulit en bil. Med gasen i botten kör banditen från brottsplatsen i staden till stranden. Sönerna tittar fascinerat på den vita sanden och de böljande vågorna. De vet inte vad hav är. För sedan Israel starkt begränsade palestiniernas möjligheter att komma in i Israel efter den första intifadan är det i princip omöjligt för Västbanksborna att nå havet. Endast personer som arbetar i Israel eller som måste besöka sjukhus får tillstånd att komma in i landet. Muawya själv har starka minnen från havet.
– Jag älskar det. Förr åkte jag dit med mina kompisar och pappa varje fredag. Vi simmade, spelade fotboll och fiskade. Ibland åkte jag ensam. Jag satte mig vid stranden, rökte en cigarett och tittade ut över det väldiga blå. Det gjorde mig lugn.
Efter samtalet med sina söner om havet fattade Muawya ett beslut. Familjen skulle åka till havet. Och eftersom de förbjuds åka till Medelhavet fick det bli Döda havet. Sönerna och hustrun Esme var lyriska när det var dags för avfärd. Familjen packade bilen full med bollar, handdukar och picknick – och snart var de på väg mot äventyret. Från byn Sweike där Muawya bor är det mindre än två mil till havet. Resan till Döda havet tog två timmar. Och vid den sista vägspärren före havet tog äventyret slut.
– Vad gör ni här? Soldatens röst skar genom luften.
– Jag vill visa mina söner havet, vi har inte rätt att besöka Medelhavet så därför är vi här, svarade Muawya.
Soldaten skrek, tillkallade sina kollegor och genomsökte bilen.
– Stick! Annars…, skrek soldaten. – Men jag vill bara…, sa Muawya.
– Inga men, försvinn!
Bedrövad startade Muawya bilen och vände tillbaka mot Tulkarem. Men några meter från vägspärren där familjen hade blivit stoppad, stannade han bilen och tog fram sin kamera. Han skulle åtminstone ta en bild av havet när familjen hade åkt ända dit. Då rusade nya soldater fram till honom. Barnen kröp ihop i baksätet och hustrun stängde ögonen.
– De hotade mig igen. Sedan sa en av de något mildare soldaterna ’okej, ta en bild men försvinn snabbt annars blir det problem’, säger Muawya.
I bilen på väg hem frågade sönerna varför soldaterna hade skällt på deras pappa.
– Ja, vad svarar man på sånt? Jag sa att de hade en dålig dag. Det är svårt att förklara ockupationen för barnen. Tids nog förstår de, säger Muawya.
Nu har det gått ett år sedan den misslyckade havsutflykten. Vägen till Medelhavet är lika stängd som förut och ett dopp i vattenbaljan en varm dag är det närmaste Muawyas söner kommer en havskänsla.
– Mina utländska vänner brukar ta med sig havsvatten, salt och snäckor när de besöker mig. Jag har visat pojkarna att man kan höra havet om man sätter en snäcka mot öronen. Så lite havskänsla blir det.
– Kommer du försöka visa barnen havet igen? frågar jag.
– Absolut, jag ger aldrig upp, säger Muawya.
