Under min tid som följeslagare i Israel och Palestina har jag bevittnat den orättvisa som många palestinska familjer upplever dagligen. Jag har träffat förskolebarn som attackerats av israeliska bosättare, oroliga föräldrar som inte ser någon framtid för sina barn och familjer vars hus rivits av israelisk militär. Hur mycket ska ockupationen egentligen kosta de människor som lever under den? För Zenah, från flyktinglägret al-Aroub, har ockupationen kostat hennes sons liv. Detta är Zenahs berättelse, till minne av hennes älskade Murad.
Flyktinglägret al-Aroub har funnits sedan 1949 och befolkas idag av ungefär 10 000 personer på en kvadratkilometer stor yta.[1] Al-Aroub, som en gång i tiden var ett flyktingläger, har idag utvecklats till en mindre stad mellan Hebron och Bethlehem. Eftersom al-Aroub är beläget i område B och i anslutning till område C [2] är flyktinglägret särskilt utsatt för sammandrabbningar mellan israelisk militär och palestinska unga män som bor i området. De senaste åren har våldet i al-Aroub ökat och lett till ett stort antal arresteringar av palestinier, både vuxna och barn, samt beskjutning mot palestinier på grund av stenkastning mot militären eller knivinnehav. Med anledning av detta besöker vi följeslagare i Hebron ofta al-Aroub. Mitt senaste besök till var dock inte för att övervaka situationen, utan för att träffa Zenah, mor till Murad Yusif Abu Ghazi (16 år), som blev dödad av israelisk militär.
Zenah är uppvuxen i al-Aroub och är mor till 11 barn, Murad var hennes yngsta. Under de senaste 12 åren har sex av hennes söner suttit i israeliskt fängelse. Under en sammandrabbning år 2016 blev Murad skjuten i foten av israelisk militär. Därefter var han frihetsberövad i tre månader. Varken Murad eller hans familj fick veta anledningen till beskjutningen mot sonen eller varför han som 15 åring frihetsberövats. Vad det för att han hade kastat sten mot militären?
Med darrande röst berättar Zenah att på förmiddagen den 17 mars 2017 hörde hon skottlossning i området. En stund senare fick hon veta att Murad och två andra pojkar hade blivit skottskadade av israelisk militär för att ha kastat sten mot militären. När Zenah kommer till sjukhuset för att se vad som hänt hennes son, hittar hon Murad död. Hans liv gick inte att rädda. Hon tittar på väggen där Murads bilder hänger på snedden och jag ser hur hon fylls av sorg och längtan efter sin son.
– Murad var yngst i syskonskaran, han var den som fick oss att skratta. Han brydde sig om andra människor och var en respekterad ung man med drömmar om att skaffa sig ett värdigt liv. Varför sköt de honom? Om min son verkligen utgjorde ett hot mot militären kunde de ha gripit honom. Jag förstår inte varför de sköt honom i vänster skulderblad.
Sedan det inträffade har israeliska civiladministrationen, den myndighet som ansvarar för
Murads hem i Al Aroub. Murad hyllas av många palestinier som martyr. Foto: Gazangadministrationen av det ockuperade palestinska området, varken inlett någon förundersökning eller besökt familjen för att ge en förklaring till den tragedi som familjen genomgår. Vad gäller de andra pojkarna så ligger de fortfarande på sjukhuset. Ena med relativt lindriga skador och den andra pojkens liv står fortfarande på spel. Med ett krossat hjärta och med tårar som rinner ner för hennes kinder frågar Zenah om jag kan förstå hennes djupa sorg. Jag tittar henne i ögonen för att säga att jag lider med henne men att jag inte kan föreställa mig en mors sorg över sitt barn, men jag får inte fram några ord.
När jag lämnar Zenah tar jag en sista titt på familjens hus som dekorerats med bilder på Murad och flaggor. Utanför huset finns också skrattande barn. Livet fortsätter, trots allt.
