Hebron är byggt på kullar. Min favoritkulle heter Tel Rumeida, där jag kan sitta under olivträden och se ut över staden. Tel, eller tell på hebreiska, är en kulle som bildats genom att flera generationer levt och byggt på samma ställe under århundranden. Detta gör en tell till ett paradis för arkeologer. Var du än gräver så kommer du hitta något.
Israeliska arkeologer påbörjade en utgrävning uppe på Tel Rumeida i januari i år (1). Dessa utgrävningar är en fortsättning på tidigare utgrävningar på Tel Rumeida som påbörjades 1984. En arkeologisk utgrävning som sedan blev till en israelisk militärbas och sedan en israelisk bosättning. Bosättningen, Admot Yishai, är en av fem bosättningar i centrala Hebron. Ett antal palestinska hus på Tel Rumeida är helt omringade av israeliska bosättningar.
Sedan januari har de israeliska arkeologerna arbetat på Tel Rumeida och häromveckan fick vi ett telefonsamtal från familjen Abu Haikal som äger marken runt utgrävningarna. Utgrävningsområdet har utvidgats till att även inkludera en närliggande tomt, precis intill den mur som avgränsar familjens mark från marken där utgrävningarna utförs. En del av muren har redan fallit till följd av utgrävningarna, och nu är familjen orolig att hela muren ska rasa. Vilket skulle betyda att det inte finns någonting kvar som hindrar utgrävningarna från att fortsätta även in på Abu Haikals land.
Vi beger oss upp på Tel Rumeida för att övervaka situationen och när jag kommer upp till området förstår jag att familjens oro är befogad. Arbetarna gräver precis under muren.
Vi pratar med chefsarkeologen för att försöka få en uppfattning om vad de planerar. Han meddelar att de ska ta ner olivträdet som växer precis intill familjen Abu Haikals mur. Vi påpekar att muren kommer att falla om de fortsätter sitt arbete. Arkeologen svarar att han inte kan förutse det, han är arkeolog, inte byggnadsarbetare (2).
Efter en stund kommer vår vän Arwa Abu Haikal ner till området. Hon filmar utgrävningarna med sin mobil. Jag kan se hur hennes hand skakar och hon är för upprörd för att prata med mig. Jag lägger en hand på hennes axel i ett tafatt försök att visa mitt stöd. Arbetarna skriker åt henne att hon ska sluta filma. Hon skriker tillbaka att det här är hennes mark. Hon backar inte.
Många personer rör sig runt utgrävningsområdet. Plötsligt dyker generaldirektören för det palestinska turism- och antikvitetsministeriet (Palestinian National Authority, Ministry of Tourism and Antiquities), dr. Ahmeed Rjoob upp och börjar diskutera med arkeologerna. Dr. Rjoob hänvisar till överenskommelser i Oslo-avtalet (3) som säger att arkeologiska utgrävningar på palestinsk mark måste utföras i samarbete mellan israeliska och palestinska myndigheter. Han menar att de israeliska arkeologerna som arbetar på platsen aldrig kontaktat de palestinska myndigheterna och att han inte har tillgång till utgrävningsområdet (4).
Strax kommer även Faryal Abu Haikal, Arwas mamma, till platsen. Med ett självklart lugn går hon upp och sätter sig under olivträdet som arkeologerna hotat att riva upp. På arbetarnas presenning. Mitt på utgrävningsområdet. Hon sitter där, och när arkeologerna säger åt henne att hon måste flytta på sig konstaterar hon lugnt: ”Här, nu, sitter jag på min mark”(5).
Arkeologerna och arbetarna står handfallna inför Faryals agerande. En av de ledande arkeologerna skrattar nervöst och skakar på huvudet åt Faryal, men ingen vågar närma sig henne.
Polis och militär kallas till platsen, och en ung soldat skriker till oss internationella observatörer att om vi inte lämnar platsen inom 3 minuter kommer han att skjuta tårgas mot oss. Vi tar långsamt några steg tillbaka medan han ler mot oss och jonglerar med tårgasgranaten i handen.
Israelisk polis försöker få grepp om situationen och efter en stund får vi ett besked vi inte vågat hoppas på. Polisen meddelar de israeliska arkeologerna att de inte får gräva nära muren. Faysals ickevåldsliga och värdiga aktion har gett resultat. Arbetarna packar ihop och lämnar området.
Några dagar senare ringer Dawud Abu Haikal oss igen. Bulldozern är tillbaka. Arbetarna är uppe vid muren och gräver. Vad hände med polisordern? Innan vi hinner upp till området ringer Dawud igen. Muren har rasat. Vi upplever ännu en repris av de senaste veckornas skådespel. När vi frågar arkeologen vad som hände – de blev ju beordrade av israelisk polis att inte röra muren? – svarar han ”Ännu en olycka”. Han försöker inte ens dölja sitt leende. Den lilla seger vi såg för några dagar sedan var alltför kortvarig.
Ett kostymklätt sällskap dyker upp. Deras vita skjortor utgör en märklig kontrast mot det torra lätta dammet från utgrävningarna. En man presenterar sig som borgmästaren av Hebron. Han håller ett kortare anförande om hur utgrävningarna är en katastrof och hur kommunen försöker bekämpa dem på byråkratisk väg. Han pratar desto längre om hur mycket han uppskattar att vi internationella observatörer är här och dokumenterar. Hur viktigt vårt arbete är. Jag försöker se ut som att jag lyssnar men känner att jag inte vill ha hans tack. Idag är en mörk dag. Familjen Abu Haikal har förlorat ännu ett slag mot en övermäktig motpart. Och vi kan bara titta på.
Bilder
1. Faryal Abu Haikal under muren och olivträdet hon försöker rädda. Foto: Cecilia Bödker Pedersen
2. Faryal och Arwa diskuterar med israelisk polis. Foto: Werner Bischler
