En följeslagare ser och rapporterar med öppen blick, så att synfältet vidgas. Våra perspektiv behöver djupna.
Jag är hemma igen i det vanliga trygga. På köksbordet samsas snödroppar och vintergäck i ett litet glas, medan jag längtar efter anemonerna och den vilda irisen som jag kunde möta på kullarna i South Hebron Hills. Där blommar mandelträden.
Vad kan vi vänta av en ny vår? Jag tänker på pappan som sa att:
– Min far kommer att dö under ockupation, jag kommer att dö under ockupation och min son kommer att dö under ockupation. Vi är trötta.
Nya generationer föds in i en ockupation som sakta urholkar det vanliga livet.
– Livet måste ändå levas, säger Nasser Adraa i byn at-Tuwani, innan han reser sig upp för att hjälpa en kund som stannat vid bensinmacken på andra sidan gatan.
– Vi måste skratta, vi måste leva, vi har inget val.
Men han ställer sig frågan varför sju bilar med israeliska soldater kom och omringade byn natten innan. Nyheten gick som en löpeld och snart var både vuxna och barn ute på gatorna. Vapenlösa, medan tungt beväpnade soldater bröt sig in i några hus för att arrestera utvalda män.
Jag sitter mittemot Nasser på en trasig plaststol som borrat fast sig i vägleran. Nassers ord borrar sig in i mig. Jag ser mig om. I den trånga cirkeln finns också några unga israeliska aktivister som tillbringat natten i byn.
– Världen är blind.
Det är Nassers röst igen. Jag tror att jag förstår. Det räcker inte med att ha förmågan att se, man måste också vilja och våga. Han är en av alla röster som ber oss följeslagare att berätta vad vi sett. Så att fler förstår; så att fler vill arbeta för rättvisa förhållanden och fred. Och inte glömma palestiniernas situation när medieljuset sveper iväg mot andra områden.
En tidig morgon i Birin ser jag solen stiga över kullarna. Det är bara några grader varmt och jag är tacksam för temuggen som jag håller i kupade händer. Där står jag, och något hundratal meter bort står en grupp soldater. Vi betraktar varandra. Det är inte samma sak som att se; att se kan också vara att inse.
Jag tänker på rabbi Gabby Dagan och hans berättelse om hur han blev beordrad att delta i militära aktioner i Gaza. Det gick – fram till det ögonblick då han mötte en palestinsk flicka med tjocka mörka lockar och djupa ögon, så lik hans lillasyster. Där och då slutade han att vara soldat.
– Men vi måste ha ett starkt försvar, säger han samtidigt, och förklarar att minnet av förintelsen lever i varje ny generation israeler. Liksom rädslan för att bli kastade i havet. Och ändå, den dag då han förstod att hans söner tänkte göra militärtjänst grät han, länge.
Jag tänker också på José som berättat för mig att han vägrade redan när han fick besked om framtida tjänstgöring i Gaza. Det resulterade i en tid i fängelse och därefter civila uppdrag. Nu fasar han för att behöva se sina barnbarn, unga kvinnor och män, gå in i armén. För riskerna, men också för att de ska tränas i att tänka svartvitt om konflikten; att de inte längre ska uppfatta nyanser. Själv reser han varje lördag från sitt hem i Jerusalem till byarna i South Hebron Hills för att med sin närvaro bidra till minskat våld från bosättare. Fåraherdar och barn har blivit hans vänner i ett umgänge som är enkelt och kravfritt. Men det som Gabby beskrivit för mig behövs också: att människor från olika sidor av konflikten möts, ansikte mot ansikte, lär känna varandras frustration och sorg och bearbetar sina egna ställningstaganden.
Medan våren sveper fram över kullarna i South Hebron Hills sitter jag vid mitt köksbord och tänker att vi inte får sluta att se. Se och agera.
