”Allt verkligt liv är möte”

Jag sitter och halvsover på den alltför långa vägen hem från jobbet. Ser fram emot att ge mig min lille grabb en kram. Taxin jag sitter i står i en långsam kö, som sakta men säkert tuggar sig igenom en tillfällig vägspärr som den israeliska militären satt upp mitt på vägen. Det börjar skymma. Plötsligt hör jag skrik utifrån. Jag blir klarvaken på en sekund när jag får se ett gäng på ett tjugotal manliga bosättare komma ner för slänten från sina hus längre upp.

Männen ser uppretade ut och halvspringande börjar de kasta stora stenar mot bilen jag sitter i! Jag blir stel som en pinne, och märker att även bilen intill får samma behandling.

Jag är livrädd, men som tur är har soldaterna vid spärren uppfattat vad som händer och går emellan bosättarna och de två bilar med palestinska nummerplåtar som de attackerar. De israeliska soldaterna stoppar upp bosättarnas framfart men hindrar inte stenkastningen och griper inte heller någon bosättare.

– Den här händelsen utspelade sig för bara ett par veckor sedan strax söder om Nablus och det var Raseem Suwan, som är lärare vid universitetet, som berättade för mig om den.

Rädslan skymtas ännu i hans ögon.

Inte alla möten mellan israeler och palestinier är så våldsamma, men precis som i anfallet mot bilarna är det i mötena mellan människorna här på Västbanken snarare regel än undantag att israelen utnyttjar ett övertag över palestiniern. Taggtrådsstängslen runt bosättningarna, muren och den militäriska kontrollen förhindrar tillfällen till vänskapliga möten, och jag tänker att de politiska ledarna på såväl den israeliska som den palestinska sidan inte vill att människorna ska träffas eller bli vänner.

Ändå sker det riktiga möten. Jag träffade häromdagen Nahida Kalil, en kristen palestinsk kvinna i Nablus, som arbetar som operationssköterska på ett sjukhus i Jerusalem. Hon berättade att hon har en mycket god vän som är judinna, och de träffas ofta på något kafé och fikar tillsammans. Det gör henne illa att vissa som ser dem vara vänner kastar glåpord efter dem.

Jag tror på det mänskliga mötet som nyckeln till samförstånd, tolerans och fredlig samlevnad.

Den israeliska unga kvinnan Linar Shtilman från byn Yesod Hamala i GaliléenJag har nyss gjort en resa i Galiléen ihop med min följeslagarkollega Matts Mattsson. Vi besökte den kibbutz han jobbat på som 18-åring sommaren 1965. Det var en upplevelse, även om kibbutzen, förstås, inte var sig lik. [1] Vi fick tillfälle att tala med kibbutzens sekreterare Jonathan Freedman. Trots att han är en officer i den israeliska krigsmakten medgav han att ”det viktigaste av allt är att mötas, och att mötet gör att man uppnår så mycket mer. Och även om man inte har samma uppfattning, kommer man något vart när man lyssnar på varandra” Han nämnde också att han hade vänner som var palestinier.

I min roll som ekumenisk följeslagare får jag tillfällen att göra möten med människor. Ett sådant var med Abu Akram [2], som är i 60-årsåldern och egentligen heter Ahmed Mohammed Salim Enfum. Han är beduin och bor vid Quilt-dalen mellan Jerusalem och Jeriko. Hela hans klan blev tvångsförflyttad från Negev, och han anvisades en ny boplats av israelerna 1963.

Abu Akram älskar att möta andra. Vi sitter utanför hans synnerligen enkla lilla hus, därinne ligger madrasser och filtar staplade i ett hörn. På väggen hänger ett hemmagjort, ensträngat musikinstrument med stråke och där finns också en gammal radio och skolplanscher om ormar och andra djur.
Abu Akram vill berätta något.

– Jo, för ett tag sedan stötte jag på en vilsekommen, trött och hungrig israelisk man. Han var också väldigt rädd när jag kom fram till honom. Men han hade kommit vilse och hade inget val, annat än att tala med mig. Han blev lättad och glad när det visade sig att jag kunde tala på hebreiska med honom, och berättade att han hette Baruch och kom från Neve Ya’akov, en bosättning nära Jerusalem. Han fick komma hem till mig och äta sig mätt, för han var utsvulten. Sedan visade jag honom vart han kunde ta vägen för att komma säkert hem. Han har ringt till mig ett par gånger efteråt och tackat. Abu Akram tillägger att han verkligen inte har något emot varken judar, kristna eller muslimer, men att han inte kan acceptera den påtvingade ockupation som palestinierna lever under.

Beduinen Abu Akram visar pappren han fått från den israeliska militären om att hans hus ska rivas för Rafael Christino

Fotnot

“Allt verkligt liv är möte” är ett citat Martin Buber (1878-1965) – judisk professor i religionsvetenskap och socialfilosofi. Buber hävdar att den kärlek som inte består av att gå-ut-till-den-andre eller av att nå-fram-till-den-andre, är kärlek som förblir hos sig själv. Läs om Martin Buber på Wikipedia.

Bilder

1. Den israeliska unga kvinnan Linar Shtilman från byn Yesod Hamala i Galiléen vill säga till hela världen att fred är möjlig och att israeler och palestinier behöver kunna enas snart! Hon tipsade även om en bra israelisk dokumentärfilm hon sett: Precious Life (2010). [3] Foto: Anders Carlehed

2. Beduinen Abu Akram visar pappren han fått från den israeliska militären om att hans hus ska rivas för Rafael, som är ekumenisk följeslagare från Brasilien.
Foto: Anders Carlehed

Källor

1. Kibbutzen Hulata grundades redan 1937 och var en socialistisk kibbutz. Den privatiserades 2006. Hulata på Wikipedia (hämtad 2014-11-27)

2. Abu betyder far och är en slags ”hederstitel”. Akram är namnet på det äldsta barnet, i arabisk tradition avses den förstfödde sonen. Jag, Anders Carlehed, skulle i Sverige däremot kallas Abu Therése.

3. Den mångdubbelt prisbelönta israeliska filmen ”Precious Life” utspelar sig under Gaza-kriget 2008 och handlar om en familj vars lille sjuke son Muhammads enda chans till överlevnad blir den vård han kan få på ett israeliskt sjukhus. Lyssna (på engelska) till intervjun med journalisten Shlomi Eldar, som gjort filmen. (hämtad 2014-11-27)

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.