Muren genom hjärtat

Det går en mur rakt genom Betlehem. Den stänger av gator, lämnar olivträd utan skördande händer, skiljer familjer från varandra och går rakt igenom människors hjärtan.

Jag bor strax intill den muren.

När jag öppnar jalusierna i mitt sovrumsfönster mot öster är det den jag ser bortom staketet och ödetomten. Den slingrar sig ned mot ett kloster som gömmer sig bakom höga pinjeträd. Mitt fönster mot väster visar den stora rödvita masten som reser sig innanför vägspärren. Någon annan utsikt finns inte.

Ständigt hör jag tomgången från turistbussarna, otåliga skrällande signalhorn, skrikande däck mot trasiga trottoarkanter; allt det som bildar kön till öppningen i muren där bilar och bussar släpps igenom. Här ska inga fotgängare vistas. Irriterade säkerhetsvakter skriker åt mig när jag kommer för nära.

Men just här, framför ingången, samlades människor i olika åldrar till en stillsam demonstration för en dryg månad sedan. Som en protest mot oinfriade löften från israeliska myndigheter under de då pågående fredsförhandlingarna och i protest mot att många muslimska män nekas tillstånd att resa till fredagsbönen i Jerusalem. Därför valde en grupp män att just denna fredag förrätta sin bön framför ingången till vägspärren. Inget annat än det. Och blev bemötta med tårgas och ljudbomber från israeliska soldater.

Muslimska män förrättar bön framför muren. Bakom dem står en rad med israelisk militärpolis och soldater.

Nu går jag ändå här. Strax öster om öppningen i muren väntar en liten grupp på att delta i Wall Prayer, bön i murens skugga. Vi är människor från olika länder och olika delar av kyrkofamiljen; en tillfälligt sammansatt skara som sakta förflyttar oss längs den grå väggen medan bönen lyfter mot kvällshimlen. Det är syster Lucia som leder vår stilla vandring. Kvällsbrisen tar tag i hennes vita dok och låter det leka framför ansiktet, men vi hör henne tydligt. Rosenkransen beds på italienska och medan orden stiger mellan den gråspräckliga betongväggen och ödetomten vandrar vi i långa skuggor. Varje fredag, i snart tio år, och med det milda – men fasta – trots som kännetecknar dem som lever sin ickevåldsövertygelse.

Några dagar i veckan tar jag en annan väg. Slingrar mig mellan bilarna och skyndar ner mot vägspärrens ingång för fotgängare. Klockan är då strax före fyra på morgonen. Jag är där på några minuter, medan många av männen som hoppar ut ur taxibilar och minibussar redan färdats någon timme. Området framför ingången är upplyst och här pågår försäljningen av kaffe och tilltugg. Det är bråttom och det är trångt. Fastän männen är noga med att ge mig utrymme händer det att jag pressas tätt mot kavajer och lumberjackor. Jag vill att det ska ljusna; det känns lättare då.

Varje morgon bjuder på sina överraskningar. Kanske kommer den särskilda ingången för barn, kvinnor, äldre och sjuka som vill passera till andra sidan muren att förbli oöppnad. Kanske kommer soldaten i det första båset att hålla vändkorset stängt långa stunder. Kanske kommer man att låta den stora hallen fyllas till bristningsgränsen medan säkerhetsvakterna passerar på kraftiga järnbalkar ovanför allas huvuden. Vapnen lyfta. Jag vet, jag vet: rutin hör inte till ockupationens väsen.

Och så, när vändkorsen före metalldetektorerna äntligen öppnar strömmar den täta massan av män vidare mot kontrollbåsen där det slutligen avgörs: tillåtelse att passera, eller nekande. Ibland står jag där. Mina trötta morgonögon registrerar männen som med snabba fingrar och genans försöker få livremmarna på plats medan de halvspringer mot utgången. Och där är säkerhetsvakten. Han som lutar sig mot den skraltiga stolen och vilar sitt vapen i knäet för att lätta på tyngden över axlarna. Och de äldre kvinnorna, som bär sina stora bylten och plastkassar, och som öppnar sina ansikten mot mig. Hur många har passerat denna morgon? Kanske 5000, kanske 6000. De flesta på väg mot arbeten på israeliskt område. Hur många har jag hälsat på? Kanske 2000. Så många ansikten, så många blickar och tysta samförstånd. Ja, vi vet. Det är ännu en morgon av förödmjukelse. Men fastheten i blickarna, rakheten i hållningen, den goda tyngden i stegen bär också idag.

Syster Lucia Gemma i kvällssol intill muren.

Bilder

1. Fredagsbön framför Vägspärr 300. Foto: Michaela Whitton.
2. Syster Lucia Gemma i kvällssol intill muren. Foto: Görel Råsmark.

Källor

År 2002 beslutade staten Israel om byggandet av en säkerhetsbarriär med främsta syfte att hindra terrorattacker på israeliskt område. FN:s generalförsamling antog i december 2003 en resolution i vilken man bad Internationella domstolen (ICJ) i Haag om ett rådgivande yttrande över de juridiska konsekvenserna av uppförandet av en barriär på ockuperat område. http://www.government.se/sb/d/3304/a/19631.

År 2004 fastslog domstolen att muren är olaglig. Muren består främst av betongväggar, stängsel och diken. Cirka 85 % av den snart 712 km långa muren kommer att ligga innanför den gröna linjen, det vill säga stilleståndslinjen efter kriget 1948-1949. https://foljeslagarprogrammet.se/files/2013/05/Hinder-f %C3%B6r-fred-2012-slut.pdf

Du kan läsa mera om hur muren påverkar livet på Västbanken i länken: http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_barrier_update_july_2011_english.pdf

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.