”Om jag bara är till för mig själv – vad är jag då?”

Rabbiner för mänskliga rättigheter, en israelisk människorättsorganisation, är en viktig aktör för fred och samförstånd.

Rabbi Yehiel GrenimannTill sist får vi ett efterlängtat möte i sydvästra Jerusalem med den upptagna rabbi Yehiel Grenimann. Han har arbetat i åtta år för Rabbiner för mänskliga rättigheter, Rabbis for Human Rights (RHR), och är nu chef för deras avdelning på det ockuperade området. Organisationen grundades 1988 efter det första palestinska upproret, den första intifadan. (1) Grundaren rabbi Forman betonade då att det finns brännande moraliska frågor i samhället utifrån ett rent religiöst judiskt perspektiv. Forman hänvisade till rabbi Hillel den äldre: ”Om jag bara är till för mig själv, vad är jag då? Och om inte nu, när?”

Idag tillhör cirka 150 rabbiner här i Israel, och omkring 5 000 rabbiner i USA, organisationen Rabbiner för mänskliga rättigheter, berättar Rabbi Yehiel först. (2) I organisationen arbetar flera kvinnliga rabbiner och palestinska kristna och muslimer. Från Sverige ger Svenska kyrkan det största ekonomiska stödet, vilket gör mig litet glad och stolt.

I hans lilla trånga arbetsrum fyllt med material fortsätter han att informera oss om vikten av Israels yttrandefrihet och fria press. Det finns begränsningar för palestinier vad gäller dessa friheter, men i det stora hela är tillgången till dessa friheter en grundsten för att fortsätta leva och verka här som oppositionell, säger han.

Rabbi Yehiel har glada empatiska ögon. Det är inte svårt att känna sympati för honom och han beskriver hur arbetet för mänskliga rättigheter idag bedrivs inom fem huvudområden:
Det första är försvar av de palestinska beduinernas rätt att stanna på sin mark och de palestinska böndernas rättigheter på Västbanken.

Det andra området är stöd till palestinier i östra Jerusalem, framför allt i stadsdelen Silwan, som alltmer tas över av israeliska bosättare. I östra Jerusalem är rabbinerna också aktiva i att argumentera mot planerna på en nationalpark på Oljeberget och Scopusberget.

Organisationen har även en avdelning för rättshjälp och en för socioekonomisk rättvisa. Till sist arbetar man med utbildning i det som förenar judendom och mänskliga rättigheter. Numera använder man tiden före militärtjänsten i så kallade pre-militärakademier för att nå israeliska ungdomar med sina budskap om allas lika värde. Vikt läggs också vid jämlikhet mellan könen och vid att diskutera attityder och människosyn gentemot minoriteter som till exempel beduiner.

Som följeslagare kan man känna sig liten inför det arbete som utförs här och med de viktiga kontaktytor rabbinerna har. Men rabbinernas arbete är inget som de dagligen får uppskattning för. De kämpar ofta i motvind.

Men grundaren Forman var hur som helst inbjuden att hålla tal i Oslo när Rabin, Peres och Arafat fick Nobels fredspris. Och 1993 fick RHR talmannens pris i Israel för vad man bidrar med till det israeliska samhället. Organisationen har också vunnit framgångar i flera domstolsprocesser.

Rabbi Yehiel berättar stolt att RHR vann en viktig seger 2006, när israeliska Högsta domstolen gjorde klart att palestinska bönder har rätt att skörda sina oliver även om odlingarna ligger nära bosättningar.

– Och militären är skyldig att skydda dem. Gamla testamentet, eller vår Tora, förbjuder oss att hugga ner träd som bär frukt, säger han.

Tyvärr är det just vad som händer. 8 000 -10 000 olivträd huggs årligen ner av israeliska bosättare på Västbanken eller till och med av israeliska myndigheter. (3) RHR har också kunnat rädda – om än tillfälligt? – beduinernas ”tyreschool”, däckskolan, en skola byggd av gamla däck och lera i området Khan al-Ahmer (4) , som ligger längs vägen österut från Jerusalem mot Jeriko.

Alla människor är skapade till Guds avbild, säger judendomens Tora, enligt RHR:s budskap. Med det som bakgrund riktade organisationen initialt sitt arbete med att befästa budskapet om alla människors lika värde mot situationen på ockuperat område, men idag handlar arbetet även till mer än 50 % om situationen i Israel. Här behövs utbildning och minskade klyftor, menar rabbi Yehiel.

– Det räcker inte med att låta fri- och rättigheter omfatta judendomens tolv stammar. Vi kan bara uppnå helighet när vi har hela mänskligheten i våra hjärtan. Vi måste se det gemensamma som förenar oss i mångfalden.

Det budskapet vill RHR förankra i Israel.

Som ansvarig för fältarbetet på Västbanken ser han till att minst 3 000 nya olivträd planteras varje år med hjälp av frivilliga. Man planterar dem i speciellt utsatta områden, där de gamla träden huggits ner av utomstående.

– Vi försöker också fortsätta påverka militären så att de palestinska bönderna får tillräckligt många skördededagar.

Det betyder att palestinska bönders tillgång till sin mark inte ska begränsas även om marken ligger inom zon C. (5)

– Vi vill vara ett annat judiskt ansikte än det som judiska bosättare visar upp, fortsätter rabbi Yehiel.

Han avslutar med att säga:

– Det finns ingen större medkänsla än att skydda dem vars basala mänskliga rättigheter kränks. Medkänsla är det som enligt de heliga skrifterna ska prägla vårt folk.

Då tänker jag på fredsarbetaren från Alsace, Marylène Schultz, 82 år, som arbetat i Betania, med det arabiska namnet al-Eisariya, sedan 1967. Hon har varit fostermor åt 32 barn här.

När jag vid ett tillfälle frågade henne vad hon tror om framtiden, svarade hon:

– Fler och fler palestinier förstår att alla judar inte är lika och tänker och agerar som bosättare. Färre och färre vill ta till vapen.

Betydelsen av personer som rabbi Yehiel kan helt enkelt inte överskattas. Utan sådana förebilder och eldsjälar kan hoppet om samförstånd och rättvis fred tyckas helt ouppnåeligt.

Följeslagarna besöker Marylène Schultz

Prosadikt av Marylène Schultz:

Gråt, alla träd i Palestina;
fikonträd, pinjeträd och cypresser, citronträd, granatäppelträd och ni hundraåriga olivträd.

Gråt över dem som har brukat jorden,
över dem som har planterat er i hopp om att de eller deras efterkommande ska njuta era frukter.

Gråt, mandelträd och vinstockar,
över dem som inte längre har några tårar kvar att gråta över de ekar som skövlats
över de förstörda markerna, över deras förspillda arbete.

Gråt över dem som inte längre finner ord att uttala sin bitterhet,
över dem som inte längre kan tro på rättvisa, på medkänsla, på en bättre framtid.
[…]
Artikelförfattarens översättning från franska.

Bilder

1. Rabbi Yehiel Grenimann. Foto: Margareta Tham
2. Marylène Schultz planterar själv längs gatorna och delar ut plantor för att göra Bethania grönare. Foto: Margareta Tham

Källor

1.  V. Rourke Miller: “Reflections on an Agriculturual Massacre”, juni 2014. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7381369.stm

2. http://rhr.org.il/eng/2014/06/reflections-on-an-agricultural-massacre-demolitions-at-the-tent-of-nations-farm/

3. UN OCHA: Fragmented Lives. Humanitarian Overview 2013, March 2013, sid. 68.

4. Rabbis for Human Rights; Annual Activity Report 2012-2013, page 9.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.