Rätt till egendom

Det är sen eftermiddag min första vecka i Yatta. Det är torrt, varmt och dammigt och vi har varit ute och besökt olika delar av EAPPI-teamets arbetsområde i södra Hebrons högland. Strax före infarten till den stora bosättningen Karmel går det en liten halvfärdig väg in till vänster, ojämn och smal. Vi är på väg till Sheijk Suleiman i Um al Kheer. Han är en av åldermännen i byn Um al Kheer och var med om flytten från Negev efter Israels självständighetsförklaring 1948.

Klanen Hathaleen köpte land av befolkningen i Yatta och slog sig ner med sina får för att börja ett nytt liv i Jordanien, dit Västbanken hörde efter 1948. Sheijk Suleiman var då tonåring och är nu en gammal man, men full av energi och stridslust. När vi kommer fram bjuds vi in ett av tälten där det pågår ett livligt möte. Vi sätter oss i utkanten av gruppen, serveras sött te med mynta och följer nyfiket diskussionen utan att förstå så mycket mer än att alla är mycket upprörda och att de så småningom också blir osams. En tredje son i huset (eller snarare tältet) som kan engelska kommer och förklarar vad som pågår. Sheijk Suleiman, två av hans söner och en granne sitter och diskuterar den byggplan som den israeliska bosättningen Karmel har lämnat in till de israeliska myndigheterna för godkännande. Planen inkluderar i stort sett all den mark som familjen äger och visar att bosättningen planerar att bli mer än dubbelt så stor som den är idag. Bosättarna har redan börjat markera utvidgningen med utposter och plantering av olivträd på den mark där familjen vanligen betar sina får – deras viktigaste inkomstkälla, tillsammans med olivträden. Grälet som utbröt handlade om vilken advokat man skulle anlita för att protestera mot planerna. Den gamle mannen tyckte att man skulle fortsätta lita till den advokat som redan var engagerad för att protestera mot de rivningsorder som finns på tälten, vattencisternerna och fårhusen. De två sönerna tyckte inte att han var bra nog – rivningsordern gällde ju fortfarande och ärendet vandrar genom rättssystemet.

Bosättningen Karmel

Rätten till sin mark och sin bostad är för de flesta av oss en självklarhet, men det gäller att kunna bevisa ägandet genom godkända dokument. Detta är för de flesta palestinierna på södra Västbanken det stora problemet. De flesta är beduiner som följer sina får och alltså inte traditionellt bott permanent på samma plats. Många saknar fullständiga och entydiga dokument om ägande, eftersom det under den ottomanska perioden inte krävdes, och den registrering som infördes under det brittiska mandatet och fortsattes under Jordanien avbröts när Israel ockuperade området 1967. Många är flyktingar som kommit från Negev efter 1948 och slagit sig ner med mer eller mindra klara papper på ägande till marken. De har levt under brittiskt styre, jordanskt styre och nu israeliskt, där olika regelverk åberopas, i slutändan alltid till palestiniernas nackdel. Detta gäller framförallt område C där militären alltid kan åberopa säkerhetsskäl och militära behov, för att sedan överlåta marken till bosättningar. Palestinierna förhindras här att utveckla sina byar genom att genomgående förvägras bygglov för såväl bostäder som vägar och annan infrastruktur (t ex vattencisterner eller solfångare). Det mesta som byggs sker därför utan bygglov, vilket förr eller senare resulterar i en rivningsorder. [1]

Osloavtalet från 1993 delade in Västbanken i tre områden A, B och C, där den nybildade palestinska myndigheten fick full kontroll över område A, kontroll över civila frågor i område B och Israel behöll all kontroll över område C. Område A omfattar de större palestinska städerna och17,2 % av Västbanken, B inkluderar mindre tätorter på landet och 22,8%  av Västbanken, medan C omfattar resterande 60 %, varav 70 % är avsatt för israeliska bosättningar (enligt internationell humanitär rätt, som reglerar en ockupationsmakts ansvar ar det förbjudet att flytta in egen befolkning på ockuperad mark. Alla bosättningar på Västbanken är därmed som illegala enligt Internationella Brottmålsdomstolen i Haag [2]), naturreservat, militära ändamål och säkerhetszoner. [3] Enligt Osloavtalet skulle denna indelning och fördelning av ansvar gälla temporärt, medan det slutliga avtalet förhandlades fram och Palestina successivt fick kontroll över Västbanken. [4] Hela området där klanan Hathaleen bor ar område C, dvs. helt under israelisk militär kontroll.

År 1980 etablerades en första israelisk utpost i området och 1981 godkändes planerna för bosättningen Karmel och området fick civil israelisk status, efter att först ha beslagtagits för militärt ändamål och sedan förklarats vara statsland, d.v.s. sakna godkända bevis för privat ägande. [5] Bosättningen Karmel började byggas delvis på Sheijk Suleimans mark och delvis på mark som ägs av staden Yatta. Bosättningens staket ligger endast ett tiotal meter från Sjeijk Suleimans tält. Karmel är idag en stor bosättning med såväl kycklingfarm och mjölkkor som annan industri. Fram till 2005 levde bosättare och beduiner sida vid sida utan alltför mycket osämja, men efter utrymningen av bosättningarna i Gaza kom nya familjer till Karmel och de har en betydligt aggressivare attityd till Palestinierna. Möjligheterna att föra fåren i bete har starkt begränsats av den israeliska bosättningens nya utposter, plantering av olivträd och dragning av nya vägar som begränsar var palestinierna får röra sig. För elva av 13 hus i byn finns rivningsorder med risk för omedelbar rivning, liksom för vattencisterner och andra byggnader, inklusive flera som byggts med biståndsmedel från Europa. Vid fem tillfällen har rivningar genomförts. Byn har överklagat rivningsordern och ärendet vandrar idag igenom den komplicerade israeliska rättsapparaten där de första instanserna för befolkningen i område C är inom Israel Civil Administration, som lyder direkt under försvarsdepartementet med en hög militär som chef. [6] Den advokat från Rabbis for Human Rights, som anlitas av byn, har begärt inhibition av rivningsordern och ärendet ligger i högsta domstolen. Under tiden får ingen rivning genomföras, men inte heller någon byggnation eller reparation av befintliga strukturer göras. Oxfam har t ex avstått från ett projekt för att ordna med bättre toaletter, för att inte riskera att allt rivs.

Idag finns cirka 1 500 pågående ärenden hos högsta domstolen Att ta ärenden om land och bostäder till högsta domstolen är för palestinierna framförallt ett sätt att köpa tid. Under den tid ett ärende är öppet får inga rivningar ske, men inte heller reparationer och utbyggnader. Enligt juristerna på Norwegian Refugee Council (NRC) har militära rivningsorder i område C avslagits av högsta domstolen endast vid två tillfällen. Vid båda tillfällena gällde det skolbyggnader finansierade av FN-organ eller USAID. Däremot kan tiden mellan första inlagan och beslutet ta många år. När beslutet sedan slutligen kommer kan rivningen ske inom tre dagar6. Palestinierna i område C lever därför under ofta mycket enkla förhållanden och i närmast fallfärdiga bostäder.

Birgitta Rubenson
Yatta, september 2013


[1] B’Tselem, Background on South Hebron Hills, January 2013, http://www.btselem.org/south_hebron_hills

[2] Diakonia, An easy guide to International Humanitarian Law, www.diakonia.se

[3] NRC (Norwegian Refugee Council) www.nrc.no, Housing, Land and property in the West Bank, Area C – Training Manual 2013 (finns tyvärr inte digitalt).

[5] Haaretz, Nov 11, 2011, West Bank settlement is outdoing its neighboring Bedouin village, by Ilana Hammarman,

http://www.haaretz.com/weekend/magazine/west-bank-settlement-is-outdoing-its-neighboring-bedouin-village-1.395014

[6] NRC Housing, Land and property in the West Bank, Area C – Training Manual 2013.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.