Jag hade rest genom Jordandalen flera gånger och inte förstått vad jag såg. Nu börjar jag ana.
Mina reserapporter kommer i fortsättningen därför att handla mycket om Jordandalen.
För att förstå situationen här, som väcker mycket känslor, behöver jag uppdatera dig om Osloavtalet. [1]
Avtalet förhandlades fram i Oslo och undertecknades 1993 i Washington DC av Yassir Arafat för palestinska befrielseorganisationen (PLO) och Yitzhak Rabin för Israel. Avsikten var att Israel successivt skulle dra tillbaka sina militära styrkor från de ockuperade områdena och att avtalet skulle omförhandlas efter fem år för att ge den palestinska myndigheten möjlighet till självstyre över Västbanken och Gazaremsan.
Processen väckte förhoppningar om en positiv utveckling hos den palestinska befolkningen, ett hopp som nu grusats.
I den del av överenskommelsen som kallas ”Oslo 2” från 1995 [2] ingick en tillfällig uppdelning av Västbanken i område A, B och C. [3]
Område A omfattar 17 % av Västbanken, inklusive i stort sett alla större palestinska städer. Här har den palestinska myndigheten ansvar, både för civila ärenden och för säkerhetsfrågor. I område B (24 % av Västbanken) delas ansvaret, den palestinska myndigheten har civil kontroll och Israel säkerhetskontroll. I område C (59% av Västbanken) har Israel det totala ansvaret, både civilt och militärt. [4]
Vad betyder detta i Jordandalen? Vi följeslagare bor i Jeriko, som tillhör område A. 1994 fick staden som den första på Västbanken palestinskt självstyre. För mig som bara varit här en kort tid över jul är staden ett bevis för hur det skulle kunna vara i hela Palestina.
Ett Palestina utan den israeliska ockupationen, som låser människors yttre liv och skapar en stor inre hopplöshet.
I Jeriko finns en liten kristen minoritet som är aktiv i samhällslivet. Vid jul hålls den officiella julgranständningen på torget, med kristna, muslimer, patriarken, lokala makthavare, scouter och en och annan turist. Sedan arrangerar man parad till katolska kyrkans trädgård och gardenparty, där kristna och muslimer bjuds på middag och delar på gemenskapen. Jag ser ett enda vapen under kvällen – den lokala polisens, som ledigt promenerar omkring.
Den ytliga idyllen säger ingenting om den krans av bosättningar som sluter sig runt staden och långsamt hotar att kväva den.
Strax utanför staden börjar område C. Här finns ingen synlig gräns, men vi lär oss av vår chaufför:
– Bälte på, Israel har omsorg om våra liv!
I område C finns nästan ingen möjlighet för palestinier att bygga, och ofta möts palestinier av stora svårigheter att odla den mark de äger och blockeringar av vägar som omöjliggör transporter till och från den egna marken.
Den vidunderliga utsikten över den palestinsk byn Az Zubeidat och dess omgivande odlingar ger dock hopp. Så här skulle det kunna vara! Byn växer från dalen upp mot höjderna. Husen står tätt, tätt – förklaringen är att det här är område B. Här kan man som palestinier få bygglov, därför utnyttjas varje kvadratcentimeter. På terrassen under vattentornet upplever vi en stund av förtjusning över vyn, odlingarna är gröna och frodiga.
Borgmästaren beskriver kampen för att utveckla byn som jämnades med marken under kriget 1967, hur byborna valde att stanna och långsamt bygga upp sitt samhälle med skola och all service en by behöver. Nu är problemet bristen på vattentillgång, byborna skulle kunna producera mer lönsamma grödor om vattnet fördelades rättvist mellan bosättningarnas odlingar och de palestinska.
När vi vänder oss om för att lämna utsikten och tar ett steg bakåt står vi i område C och byggnaderna är enkla skjul. Något annat bygger man inte, de riskerar ändå att få rivningsbeslut.
I fortsättningen kommer jag att försöka beskriva mer om situationen i Jordandalen. Här är våldet inte så tydligt, snarare finns här ett strukturellt våld som det tar längre tid att upptäcka än våldet vid en vägspärr. Det långsamma övertagandet av stor del av palestinsk mark, med förflyttning av människor, vald eller påtvingad, har enorm betydelse för Palestinas ekonomi och utveckling.
