Sedan 2004 har Breaking the Silence samlat ihop historier från tidigare soldater om deras erfarenheter av att ha tjänstgjort i den israeliska militären. Genom berättelserna vill organisationen belysa realiteten av ockupationen och militärens kontroll över Västbanken och den palestinska befolkningen.

Vi var många följeslagare som reste till Hebron1Al-Khalil är namnet på arabiska, الخليل. på södra Västbanken förra veckan för att tillsammans få en tour med organisationen Breaking the Silence. Breaking the Silence är en organisation som består av före detta soldater som har tjänstgjort i den israeliska armén och som valt att berätta om sina erfarenheter från sin tjänstgöring på Västbanken. Anledningen till att turen var i Hebron är många. Dels grundades organisationen av soldater som tidigare tjänstgjort i just Hebron under den andra intifadan2Se: https://www.breakingthesilence.org.il/about/organization, dels är Hebron platsen där den första bosättningen byggdes efter sexdagarskriget 1967. Utöver det är Hebron också unik på sitt egna sätt då de israeliska bosättarna och den militära närvaron är koncentrerad i stadens centrum, med resultatet av att vissa gator och områden är förbjudna för palestinier att beträda.

Hebron är precis som så mycket annat ett kapitel i sig att förstå. Uppdelningen av staden i H1 och H2 områden sedan 1997 har påverkat staden drastiskt och starkt påverkat utvecklingen av bosättningar och segregering tillsammans med mycket annat.
Foto: B’tselem
https://www.btselem.org/sites/default/files/2019-10/201909_hebron_map_eng.pdf

En av de över tusen soldater som valt att berätta om sina erfarenheter från den israeliska armén är Rachel Gordon som denna dag leder touren. Hon är född i USA, och uppväxt i en judisk familj. Hon flyttade till Israel när hon var 18 år för att hon såg det som en viktig del i hennes religionstro att kunna leva och bo i Israel. Hon såg också militärtjänstgöring3Tjänstgöring inom militären är obligatorisk för Israeler generellt, men det finns undantag för till exempel ”Israeliska araber” (Sic) https://www.idf.il/en/mini-sites/our-soldiers/ som något självklart att genomföra, som ett sätt att kunna dra sitt strå till stacken för att kunna bidra till staten Israel.

Organisationen har genom åren samlat in historier av olika slag som alla handlar om soldaternas personliga erfarenheter av militärtjänstgöringen och vad de sett och gjort som soldater i de ockuperade områden. Rachel berättar att det var efter nyheten om att en gravid kvinna och hennes tvååriga barn hade dödats efter ett intrång från den Israeliska armén i Gaza som hon insåg att hon inte ville vara en del av den Israeliska armén och ockupationen. Hon kände att hon behövde bidra till att berätta om den verklighet som hon såg, som inte så ofta berättas och når den israeliska befolkningen. Det var då hon sökte upp Breaking the Silence.

Majoriteten av touren med Rachel sker längs med Shuhada Street, en av de längsta gatorna, som är förbjuden för palestinier att beträda på vissa sträckor. Längs med hela gatan blir vi eskorterade utav en soldat.
Foto: Johannes

Rachel berättar att hon med perspektiv från hennes tid inom militären lättare kan se hur hon tillsammans med alla som tjänstgör har fått ett särskilt narrativ berättat för sig med syfte att  rättfärdiga deras handlingar. Hon menar att det bidrar till skapandet av en mentalitet inom militären som grundar sig på en uppdelning av palestinier. Antingen ses de som involverade i terroristaktiviteter, eller så ses de som möjligen involverade i framtida terroristaktiviteter. Det skapar en bild av att alla palestinier innebär ett potentiellt hot. Det skapar även en mentalitet inom militären som rättfärdigar ockupationens olika delar, såsom muren, militära vägspärrar, kroppsvisiteringar, begränsad rörelsefrihet och gripanden. Rachel berättar att det leder till att palestinier ofta grips innan det finns några särskilda skäl och att det först är efter gripandet som ett skäl försöker hittas. Oftast landar det i att palestinier anklagas för terroristhandlingar, vilket är en väldigt bred kategori som många aktioner faller in under. Det kan till exempel handla om att bära den palestinska flaggan, eller stenkastning, ett av de vanligaste brott som barn döms för, där straffet kan vara upp till 10 års fängelse4 Se: http://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=a6r85VcpyUa4755A52Y2mp3c4v.

En utav 21 stycken permanent bemannade checkpoints i Hebron. En utav 86 stycken checkpoints och barriärer i hela Hebron. Denna måste passeras om man kommer från gamla stan och till exempel vill besöka Ibrahimimoskén.
Foto: Johannes

Rachel ser ockupationen upprätthållas på tre grunder; genom att skapa ett passande narrativ, genom byråkrati och genom militärnärvaro. När det kommer till narrativet så berättar hon vidare att militärräder lättare legitimerades när språket ändrades. Kommunikationen utåt ändrades för att förtydliga ett hot mot Israel. Till exempel beskrevs molotov cocktails för ”fire bombs”, och palestinska protester beskrevs som invasioner mot Israel. Byråkratin speglas genom djungeln av tillstånd som palestinier behöver ansöka om, strategiskt placerade miltära vägspärrar, och den begränsade rörligheten. Den militära närvaron behöver hon inte utveckla så mycket kring. Den är påtaglig, lika väl som när man befinner sig i centrala Hebron, precis som i övriga Västbanken. Soldater på gatorna, soldater vid skolor, soldater utanför butiker, och soldater som står vid militära vägspärrar. Rachel berättar att den israeliska arméns mål är att få sin närvaro att kännas.

Närvaron utanför skolor. Varje morgon i Tuqu’ i Betlehem kommun står eller patrullerar soldater utanför skolorna dit barn från 6 års ålder är påväg. Med gevär som ibland är större än vissa av barnen är det för mig svårt att förstå hur närvaron legitimeras genom idén av skapa trygghet.
Foto: Johannes

Frågan om motstridiga narrativ har varit extra påtaglig senaste tiden, både i media och bland de människor jag mött. Beroende på vem en pratar med nämns nyheterna om vad som händer i Nablus, Jenin, Jerusalem och utanför synagogor. Den gemensamma nämnaren är sorg, oro och rädsla. Ockupationen har så många olika förödande konsekvenser för alla som bor här. Den både gror sig på rädsla och medför rädsla. Rädsla skapas genom det som händer, genom det som berättas och genom hur ockupationen motiveras. En israelisk kvinna som jag träffat nyligen berättar att hennes tro om att fred är möjlig handlar om att palestinska barn ska sluta lära sig från barnsben i skolan att döda judar. Det är svårt för mig att ta till mig narrativet. Det är inte svårt att förstå vart hon kommer ifrån och hur rädslan skapats. Det är inte heller svårt att sympatisera med rädslan.

Våld skapar våld. Våld skapar rädsla. Våld har än så länge i historien aldrig lett till fred. Ockupationen måste hävas för allas skull.

Även om soldater inte finns inom synhåll, så är avhumanisering och våld närvarande. Militära vägspärrar i sig är en förnedrande process. Ovanför denna vägspärr – eller checkpoint – sitter dessutom ett automatvapen som datorstyrs av den israeliska armén.
Foto: Johannes

Fler rapporter