Jag står på den högsta kullen i Jabal al-Mukabbir i utkanten av östra Jerusalem och blickar ut över prunkande grönska. Trots att vi är nära gamla staden, är det helt tyst sånär som på en tupp som gal. Vi går upp längs en brant för att nå Iyad Fataftths hus. Trappan som han byggt för att på ett säkrare sätt kunna ta sig upp till sitt hus har blivit demolerad, men det som slår mig starkast är husets läge och muren som är byggd så tätt inpå.
Den demolerade trappan och uteplatsen. Vi får akta oss var vi sätter fötterna så att vi inte rasar ned längs branten där trappan hade byggts just för att skapa en säkrare väg till huset. Utsikten från huset visar Jabal al-Mukabbir och vi kan se samtliga hus nedanför. Foto: Lina A/EAPPIIyad Fataftths hus är beläget högst upp i Jabal al-Mukabbir (1). Precis som för andra hus i området är det svårframkomliga vägar och det saknas gatubelysning, trots att invånarna i Jabal al-Mukabbir betalar skatt till Jerusalems kommun (2). Iyads hus har ett strategiskt läge med sin utsikt. Eftersom Iyad har ägarbevis är det svårare för militären att överta det. Därför har han vid flertalet tillfällen blivit tillfrågad av israelisk militär om de kan köpa det av honom (1).
– De bad mig att sätta ett pris, vilket som helst på huset. Men över min döda kropp att jag lämnar det och Jerusalem. Det har ett bra läge för att övervaka palestinierna i området, det är därför de vill ha det, säger Iyad (1).
Bilden visar murens dragning bakom och höger om huset. På andra sidan muren syns Abu Dis, där det finns andra högt belägna hus som övertagits av militär säkerhetstjänst för att ha ett strategiskt högt läge Foto: Lina A/EAPPIBakom huset ser vi en slänt med stora stenblock. Därefter kommer en väg skyddad av stängsel och efter denna väg reser sig den höga muren. En grön bil från militären åker förbi på den annars tomma vägen. Iyad pekar på stenblocken och berättar att de blev kvar där efter konstruktionen av separationsmuren. Om vintrarna när det regnar lossnar stenblocken och rullar ned mot huset. Ett av de stora blocken förstörde husväggen för några år sedan och Iyad berättar om hur hans dotter träffades av en av stenarna när hon var utanför huset (1).
– Hon bröt benet och hade en lång återhämtningstid med flera operationer.
En av de stenar som fallit ned till huset pryds idag med en dörrmatta. Stenen är ca 1 x 1 meter. Foto: Lina A/EAPPIMuren har separerat Jabal al-Mukabbir från Västbanken i stort och från Abu Dis i östra Jerusalem (2) och jag frågar om närmsta samhället som ligger bakom muren.
– Det är Abu Dis. Det är 70 meter dit, men nu när muren är här tar det mellan en och en och en halv timme att åka dit. Det är en lång väg, och ibland tänker jag att de bara skulle ha inkluderat det här huset med, eftersom det hamnade utanför, säger Iyad (1).
Bild på Iyad Fataftths hus och den närliggande muren. Stenarna i branten börjar falla ned mot huset under vintrarnas regn. Foto: Lina A/EAPPIIyad Fataftths historia är stark, kontrasterna av vackert landskap och en påträngande ockupation bara 70 meter högre upp i backen är stora. Samtidigt är hans historia lik många andra palestiniers berättelser som jag mött under min period som följeslagare. Berättelser om muren som rests av säkerhetsskäl, men som också separerar palestinier från palestinier. Om palestinier som fastnat på ”fel” sida muren. Iyad har ett Jerusalem-ID, vilket gör att han kan röra sig mellan Jerusalems gamla stad och ytterkanternas grönska för en lugn plats för återhämtning. Men precis som med andra Jerusaleminvånare jag möter, så finns osäkerheten kring sin residentstatus hela tiden där, risken att bli fråntagen sin status som Jerusalembo, att kunna bevisa sitt livscentrum i Jerusalem. Och precis som för andra Jerusaleminvånare, ligger Iyads berättelse och verklighet bortom blicken för en turist i gamla stan.
