Den israeliske soldaten och jag

Den militära närvaron i Hebron är massiv på grund av stadens uppdelning i israeliskt och palestinskt kontrollerad mark. Som följeslagare är det svårt att undgå kontakt med israeliska soldater och mötena har väckt många tankar hos mig. Här delar jag med mig utav några.

Vi möts varje dag i Hebron, du och jag. På olika platser och av olika anledningar, men alltid varje dag. När jag går runt i de äldsta delarna av staden eller när jag närmar mig israeliskt kontrollerad mark, så finns du där. Vid moskén eller synagogan. Jag kan alltid räkna med din närvaro.

Vi tittar båda lite nyfiket på varandra och undrar ibland vad den andre egentligen gör där. Kanske vet jag mer om ditt uppdrag än du om mitt, men visst händer det att du frågar mig. Du frågar var jag är ifrån och vad jag gör här, hur länge jag tänker stanna och om jag kanske någon gång varit i Tel Aviv.

Ibland ser du mig när du söker igenom palestinska kvinnors handväskor innan de tillåts gå vidare på gatan.

”Säkerhetsskäl”, får jag höra är anledningen.

Vi möts också när du hindrar unga palestinska män från att besöka moskén under fredagsbönen. Då ser du mig oftast stå en bit bort för att observera vad som sker under tiden som en ström av muslimska palestinier förbereder sig för bön.

Visst var det väl också så att den unge palestinske killen som hölls upp mot husväggen av dig och andra soldater den där eftermiddagen snabbt lämnades ifred i samma ögonblick som ni fick syn på mig och min kamera.

På vissa platser förbjuder du även mig att gå. Det är här jag allra helst vill arbeta, och just här som du riskerar att hamna på bild i min kamera. Kanske i de för dig mest ofördelaktiga lägena. Vill du sedan att jag ska lämna området med en lätt oroande känsla i magen kan du väldigt enkelt ta en bild av mitt pass för att eventuellt förhindra en framtida inresa till det heliga landet igen.

Jag måste dock erkänna att jag ofta har blivit förvånad över dig. Du är ju ung. Väldigt ung. Ibland bara 18-19 år gammal. Vad säger dina föräldrar om att du är här?

Jag vet att din militärtjänstgöring är obligatorisk och löper under två till tre år [1], men jag tror mig ana att du många gånger hellre hade velat vara någon helt annanstans. Trots att du är tungt beväpnad undrar jag om det inte är du som är allra mest rädd här. Och visst avslöjar din blick ibland vad du tänker om mig som går omkring här alldeles obeväpnad: Hur vågar jag?

Men, vi har ju träffats flera gånger tidigare. Du, med dina intjänade pengar från avslutad militärtjänstgöring, och jag med min stora ryggsäck ute på luffen i andra delar av världen.

Och här möts vi nu igen. Och visst ser det ut som att du ofta drömmer om vad som komma skall. Det är inte alla dagar som är fyllda med spänning här. Inte sällan tar tristessen över och du ser mest ut att vara uttråkad. Då kan jag förstå att du själv ser till att skapa lite spänning i vardagen och att du själv ordnar med arbetsuppgifter. Du ser helt enkelt till att ha något att roa dig med.

Jag kan bara hoppas att du fler gånger väljer att spela fotboll på gatan med den palestinske grannpojken som jag ibland sett att du gör, istället för att undersöka hans händer efter smuts och därefter anklaga honom för stenkastning [2].

Bilder

1. Före detta israelisk soldat från organisationen Breaking the Silence [3] i stundvis hetsig diskussion med dagens unga soldater i Hebron. Den israeliske pojken som ännu har ett par år kvar till tjänstgöring lyssnar nyfiket. Foto: Corinna Würzberger

2. En något annorlunda men hoppingivande syn med israeliska soldater som spelar fotboll med palestinska grannpojkar. Foto: M.G. / EAPPI