”Det här landet, som det ser ut idag, är kanske inte så mycket ´Det Heliga Landet´, men det är ´Den Heliges land´.” Så uttryckte sig den anglikanske prästen i söndagens gudstjänst på arabiska i St George´s Cathedral[1]. För många svenskar saknar kanske uttrycket ”Det Heliga Landet” en verklig betydelse, men för mig var omformuleringen av det en viktig markering, på flera sätt.
Det är plågsamt att reflektera över innebörden i uttrycket Det Heliga Landet, när man befinner sig på plats och ser oheligheten regera. Hur konflikten om land gör att människor på båda sidor lever i rädsla och betraktar varandra med misstro och fientlighet. Kan man tala om ”helig” när mänskliga rättigheter hela tiden åsidosätts? När det som skulle kunna vara en palestinsk stat är ockuperat sedan 42 år? När människor tvingas köa i timtal varje dag för att komma till sina arbeten och skolor? Med en mur[2] som hindrar människor att nå sin jordbruksmark eller hälsa på sina släktingar i samma by? Var finns heligheten när människor kastas ut ur sina hem som demoleras av bulldozers? När palestinskt land ständigt konfiskeras, och bosättningar och separerade vägsystem inne på palestinskt område får Västbankens karta att likna en schweizerost[3].
Prästen i söndags har rätt i att det är omöjligt att tala om det Heliga Landet — annat än som en abstraktion för något som en gång var, för 2000 år sedan. Men som kristen tar jag gärna till mig tanken på den ”den Heliges land”, som ett uttryck för motstånd, och som ett trotsigt hopp om en annan möjlig verklighet utifrån det kristenheten borde stå för: upprättelse, mänsklig värdighet, fred och försoning.
Frågorna om land, om rörelsefrihet och om suveränitet i det egna landområdet går på olika sätt igen i många av de uppgifter vi har som ekumeniska följeslagare. Många frågar vad vi konkret gör här, och jag vill därför kort berätta om några av våra uppgifter, för att ge en bild av den verklighet vi som följeslagare möter.
Qalandiya Checkpoint är en stor vägspärr och kontrollstation för passerande mellan Ramallah i norr och Jerusalem. Här passerar varje morgon ett par tusen palestinier från Västbanken in mot arbete, studier eller sjukhusbesök i Jerusalem. Kötiden kan vara uppemot två timmar, och när det är som värst är det en obeskrivlig trängsel och kamp om köplatser. Som många andra vägspärrar är denna underdimensionerad och behandlingen av passerande tycks många gånger godtycklig. Vi står där tre morgnar i veckan, mellan 6 och 9, för att övervaka, visa upp en internationell närvaro och i någon mån bidra till att underlätta för barn, kvinnor, äldre och sjuka att passera.
Container Checkpoint är en vägspärr enbart för att kontrollera fordon. Bilarna här passerar ingen gränslinje, utan kör mitt ute i palestinskt land på Västbanken. Syftet tycks inte vara något annat än att utöva makt och kontroll. Vi står här i en timme, två gånger i veckan, med uppgift att räkna passerande fordon för statistik till olika FN-organ. Jahalin beduinläger är ett mycket fattigt område, bredvid en soptipp i Al Azariya (Bibelns Betania) några km öster om Jerusalem. Hit har beduiner tvångsförflyttats från sina ursprungliga landområden, utan möjlighet att upprätthålla sitt traditionella beduinliv. Vårt team har där en engelsk konversationsgrupp för flickor en gång per vecka. Shu’fat flyktingläger ligger på gränsen mellan östra Jerusalem och Västbanken. Lägret kom till efter kriget 1948, då palestinier fördrevs från sina tidigare marker i nuvarande Israel. Fattigt, överbefolkat, med en arbetslöshet på 60 % och stora drogproblem. Här finns ingen kommunal service som vatten, el och sophämtning, och ingen fungerande myndighetsutövning. Just nu deltar vi en gång/vecka i ett projekt där barn fotograferar och skriver om sina liv, till en bok som ska ges ut.
Ma’ale Mikhmas är en beduinby nordöst om Jerusalem. Invånarna tvingades för 30 år sedan bort från sina marker för att ge plats åt ett militärt träningsläger. De bor nu på bergssluttningen några km längre upp; utan tillgång till vatten och riktiga betesmarker för sina får och getter, trakasserade av bosättare på en bergstopp ovanför. Vi besöker dem varannan vecka, som moraliskt stöd och för att visa bosättarna vår närvaro.
Det är värt att notera att alla dessa sammanhang gäller palestinska områden öster om den s.k. ”Gröna linjen”[4] som alltså är ockuperat område sedan över 40 år tillbaka. Den framväxande sionistiska rörelsen använde slagordet ”Ett land utan folk till ett folk utan land”. I en kolonial tidsålder tycktes det naturligt att bortse från lokalbefolkningens existens och rättigheter. Redan vid Israels tillkomst förnekades palestiniernas rättigheter, och tyvärr trampas de rättigheterna på än idag.
Amos Oz har uttryckt att konflikten står mellan två folk som båda har berättigade önskemål om land och ett liv i fred, frihet och trygghet. Det finns många komplicerade delproblem som behöver lösas på vägen till en rättvis och varaktig fred, men en sak är inte komplicerad att ta ställning till: Ockupationen måste upphöra och palestinierna tillerkännas rätten till sitt land. I kommande reserapporter återkommer jag till fler av våra uppgifter. Till dess önskar jag en rättvis fred åt alla, här och överallt där ohelighet breder ut sig!
