”Köttet är snart klart!” Tamer sköter grillen och vi äter, pratar och skrattar. Någon spelar trumma, någon tänder en vattenpipa. Min följeslagarkollega Patricia spelar volleyboll med några palestinska flickor en bit bort. Det är fredag eftermiddag och vi firar Tamers födelsedag med picknic i Wadi Qana. Runtomkring oss reser sig grönskande berg, täckta av djupröd vallmo. På bergstopparna syns bosättningarnas takknoppar avteckna sig mot den klarblå himlen.
Stämningen är hög men jag är lite orolig. Wadi Qana är en plats som trots sin beryktade skönhet präglas av oroligheter. Många palestinier har förlorat land åt bosättningar [1] i området men fortsätter trots det att komma på fredagarna för att njuta av picknick i det gröna.
Det händer ibland att bosättarna kommer ner från sina hårt bevakade bergstoppar och trakasserar de palestinska familjerna. Jag hoppas att det inte ska hända just idag, att Tamer ska få fira sin födelsedag ifred. Mätta och belåtna bestämmer vi oss för att gå en sväng och följer en liten krokig landsväg som slingrar sig vidare genom dalen.
Plötsligt svischar två bosättarkillar förbi oss på sina cyklar. Vi tittar på varandra, mina följeslagarkollegor och jag, men säger inget utan fortsätter gå tillsammans med de andra. När vi svänger kring nästa krök ser vi något väldigt konstigt. Där, på en avsats intill vägen, sitter de två bosättarkillarna tillsammans med fem palestinier och röker vattenpipa. Deras cyklar ligger slängda i vägrenen. Vi stannar till och börjar prata med dem. Jag kan inte låta bli, jag måste fråga; är de verkligen vänner med varandra?
— Ja, säger en av palestinierna, vi är vänner.
Tamer börjar prata med en av bosättarkillarna. Han heter Shaq och är i 20-årsåldern med mörkt lockigt hår och smala axlar. Bortsett från Tamers knallblåa ögon skulle de två kunna vara bröder, så lika är de. Samtalet vindlar sig fram på engelska, hebreiska och arabiska. Ämnena som avverkas är många. Tamer och Shaq pratar om allt från husrivningar, militärens framfart i palestinska byar och den senaste tidens oroligheter efter mordet på en bosättarfamilj. [2]
— Jag litar inte på min regering, och du verkar inte lita på din regering heller. Jag tror att det är du och jag som måste åstadkomma fred, här på marken, säger Tamer.
Shaq nickar och låter vattenpipan gå vidare till nästa person. Plötsligt går två andra bosättarmän förbi. De är lite äldre och båda har automatvapen nonchalant slängda över axeln. Shaq hälsar på dem men får bara en kort nick till svar. Gruppen tystnar en aning när de går förbi.
— De gillar inte att vi sitter här, de tycker vi är knäppa, förklarar Shaq och ler snett.
Plötsligt får Tamer ett infall.
— Varför tar du inte med dig din kompis och besöker mig i Jayyous? Jag ber min mamma laga riktigt god mat åt er!
Shaq himlar med ögonen och drar handen längs med halsen som en kniv.
— Jag skulle bli dödad på fläcken, men tack i alla fall för inbjudan, skrattar han.
— Jag lovar, om du kommer ska jag skydda dig med mitt liv. Ingen kommer röra dig så länge du är med mig, svara Tamer.
Shaq blir allvarlig för en stund och begrundar förslaget. Han tycks inte veta riktigt vad han ska tro. Innan vi går därifrån skriver han dock ner sitt telefonnummer på en lapp och ger till Tamer. När vi vandrar tillbaka till bussen samtalar vi om det som hänt. Någon i gänget undrar skämtsamt om Tamer har gått och blivit jude nu, men Tamer bara skrattar. I bussen på väg tillbaka sitter vi tysta, försjunkna i våra egna tankar, medan solen går ner över bergstopparna.
Jag tänker stilla för mig själv att ingenting är som man förväntar sig i detta land.
