Det är tidig morgon och alarmet på min mobil börjar tjuta kvart över fyra. Det har blivit dags att börja dagens arbete och ta sig till vägspärren Qalandiya som ligger norr om Jerusalem. Jag går upp, gör mig i ordning och får ner en bit bröd innan vi ger oss av.

En vägspärr eller checkpoint som det ofta kallas på engelska är en plats där människor kontrolleras av israelisk militär. Alla som passerar dessa vägspärrar måste kunna visa upp giltiga tillstånd innan de får passera. På det av Israel ockuperade Västbanken finns över 600 vägspärrar av olika slag och dessa kan vara allt från hinder som stoppar bilar från att passera till stora terminaler för människor som Qalandiya.När vi väl kommer fram till Qalandiya går vi från den israelisk kontrollerade sidan till den palestinska sidan [1] utan några som helst problem. Vi möts direkt av ett hav av människor.

Klockan har nu hunnit bli fem och den stora massan på andra sidan består av över 500 människor som står i kö för att ta sig igenom kontrollen och ta sig till sina jobb i Israel och östra Jerusalem.Vägspärren i Qalandiya består av flera moment och det första som måste göras för att ta sig igenom är att passera tre vändkors. Dessa vändkors öppnas manuellt av en vakt som sitter i en vaktkur som är både skott- och bombsäker.

Vändkorsen kommer man fram till först efter ha köat i tre långa bås som ser ut att vara gjorda för boskap. De är så trånga att det är lätt att få klaustrofobi. När man väl tagit sig igenom vändkorsen har man kommit halvvägs och fortsätter sedan sitt köande till ID-kontrollen. Denna påminner lite om en flygplanskontroll dock med en stor skillnad. I en flygplanskontroll är det mer eller mindre säkert att man tar sig igenom medan man i dessa kontroller kan nekas inträde av soldaterna som jobbar. Skulle inträde nekas får detta stora konsekvenser varpå man kan förlora både sitt jobb och möjligheten att träffa familj och vänner som bor på den israeliska sidan.Efter att sett den ovanligt stora folkmassan på över 500 människor bestämmer vi oss för att ringa den så kallade humanitära hjälplinjen. Den kan kontaktas när problem uppstår vid någon av de olika vägspärrarna. Det humanitära numret som finns känns dock mest som något som skapats för att ge gott intryck snarare än effekt eftersom våra samtal sällan ger några större resultat. Efter några signaler svarar de dock nonchalant och undrar vad problemet är varpå jag beskriver den situationen jag ser framför mig. Innan vi avslutar samtalet frågar han lite irriterat vem vi jobbar för, som om detta skulle vara av betydelse för hur situationen skulle hanteras.

Kort efter mitt samtal är det återigen dags för soldaten i båset att släppa igenom människor genom vändkorsen och nu upptäcker min kollega och jag vad det stora problemet är och varför det går långsammare än vanligt. Vakten som sitter i båset verkar ha valt att medvetet göra morgonen svår för de människor som köat i över 30 minuter genom att endast öppna två av de tre vändkorsen. Samtidigt som hon öppnar vändkorsen tittar hon på oss genom sitt skottsäkra bås och flinar, som för att säga att er närvaro inte påverkar hur jag väljer att agera.

Spänningen bland de köande palestinierna stiger mer och mer. Irritationen i kön som stoppats växer snabbt. De personer som efter lång tids köande äntligen kommit fram till vändkorset möts nu endast av ett orörligt hinder. De sitter fast i ett trångt bås utan möjlighet att gå framåt eller bakåt. Plötsligt brakar hela kösystemet samman då de köande i den stoppade linjen inser att de inte kommer att komma framåt och det uppstår kaos och trängsel. Folk trycks upp mot gallren, vissa börjar till och med klättra på varandra av rädsla för att hamna utanför och bli sena till sina jobb. Det bildas en enorm kraft när alla som köar försöker ta sig fram och trycker på bakifrån. I den här situationen är det lätt att klämmas och panik uppstår hos många.

Kvinnor och äldre väljer istället att sätta sig ner och vänta. Jag pratar med tre av de äldre männen som sitter på en bänk och de säger att ”det är meningslöst att köa när det ser ut så här för vi kan ändå inte komma igenom”. Jag är beredd att hålla med dem. I situationen som råder måste man vara i fysisk toppform och inställd på att man kan skada sig.

Vi fortsätter att resultatlöst ringa den humanitära hjälplinjen medan soldaten fortsätter välja de köerna hon vill ska öppnas och stängas medan vi bara kan se på. Mellan öppningarna av vändkorsen passar hon på att sova inne i sitt bås och tycks fulkomligt ignorera den situation som råder utanför hennes skyddade lilla rum. Allt vi kan göra är att hoppas på att situationen förbättras efter vaktbytet som vanligtvis sker klockan 06:00, vilket det gör. Den nya vakten öppnar under uppsikt av högre befäl alla tre vändkorsen och sakta börjar köande linjer att ta form igen. Den nästkommande halvtimmen släpps 100 fler personer igenom än föregående halvtimme.

Jag önskar att det jag beskrev endast var ett enskilt fall av en soldat som misskötte sitt arbete men tyvärr är det inte så enkelt. Så här ser det ut under flera av de morgnar som vi står vid vägspärrar och det är inte endast i Qalandiya som detta händer. Situationer liknande den jag beskrivit är vanligt förekommande vid flera av de vägspärrar som vi observerar. Israel hävdar att det är av säkerhetsskäl som muren och dessa vägspärrar är nödvändiga och innan jag kom hit var jag naiv nog att tro på detta utan att ifrågasätta speciellt mycket. Men efter min dryga månad här har den uppfattningen förändrats markant. Efter att ha sett hur män, kvinnor, gamla och barn behandlas vid de olika vägspärrarna har jag börjat fundera kring den verkliga anledningen till att människor behandlas på detta sätt? Det hade varit så enkelt att göra dessa vägspärrar humana och välfungerande men ändå så görs inget av detta. Hur kan det någonsin bli fred och försoning när människor förnedras och behandlas på detta sätt dagligen?

Daniel Nyström
Jerusalem september 2010

[1] Det är viktigt att i sammanhanget vara medveten om att muren inte är dragen på den Gröna linjen och att östra Jerusalem är under ockupation av Israel. Att man passerar muren ifrån Västbanken och kommer in på israelisk kontrollerat område innebär inte att man kommer in på legalt israeliskt territorium.

Fler rapporter