Övergreppen mot palestinierna i området runt Betlehem fortsätter och såväl lantbrukare och skolbarn, muslimer och kristna, utsätts för trakasserier. Ändå går det att känna hopp och det finns något som bär även när det känns tungt.
Vi följeslagare besöker varje vecka en kristen palestinsk lantbrukare, vars odlingar blivit förstörda flera gånger av israeliska bosättare och soldater. Jag har själv blivit stoppad av hårt beväpnade soldater som skrikit åt mig när jag skulle gå ut och äta på kvällen. Vi fick vända halvvägs till en ort vi var på väg till, eftersom militären satt upp en provisorisk vägspärr. När jag åkte med en grupp israeler till en palestinsk by för att plantera träd, där bosättare dragit upp träden som planterats tidigare, arresterades busschauffören för att ha kört oss. Alla som åkte lämnades vid en av gränserna mellan Västbanken och Israel.
Vi står utanför skolor och ser barnens rädsla när militären trakasserar dem, något tidigare följeslagare också berättat om upprepade gånger. Onsdagen den 13 februari var vi utanför en av lågstadieskolorna för flickor i al-Khadr utanför Betlehem, som varit särskilt utsatt. Flickorna kom ut från skolan i klungor, skrattande och med rosa ballonger i händerna efter ett firande på skolan. Man kunde se vilka som hörde ihop eftersom de hade likadana hårsnoddar. Deras skolväskor hade samma glada motiv som på svenska barns skolryggsäckar och en flicka var så liten att hon nästan försvann under väskan. Flickorna vinkade mot oss och började gå hemåt när en israelisk bepansrad militärjeep kom körande och någon skrek ”bakdörren är öppen!”. I nästa sekund kastar soldaterna i jeepen två tårgasbehållare rakt mot klungorna av flickor. Allt täcks av rök och ur röken kommer flickorna springande i panik, tårarna rinner och de skriker rakt ut. De rosa ballongerna far runt på vägbanan, på trottoaren och förstörs snart av trafiken. Ett barn tappar sin ryggsäck och vi ser hur ett äldre barn trotsar röken och går tillbaka och hämtar väskan. Soldaterna i jeepen kastar ytterligare två tårgasbehållare mot barnen innan den kör vidare.
Som följeslagare tar vi emot människors berättelser och bevittnar fruktansvärda övergrepp, och det enda vi kan göra är att finnas där, skriva rapporter och informera andra organisationer som arbetar i regionen.
Situationen känns hopplös, och de som exempelvis anmäler att bosättare stulit deras boskap eller vandaliserat deras hem, blir ofta själva arresterade. En organisation som jobbar med att ge juridiskt stöd sa att de slutat anmäla brott eftersom det är för farligt. Det är lätt att förstå människors frustration och vilja att ge upp.
I söndags besökte vi en kyrka och bonden vars odlingar blivit förstörda satt med sin familj i bänken bredvid och vi sjöng tillsammans. Jag kände att Gud verkligen var där, jag fick kraft och kände hopp i denna till synes omöjliga situation. Jag påmindes om att Gud har besegrat ondskan och för Gud är inget omöjligt.
Många av de palestinier vi möter säger, att deras tro är avgörande för att de ska orka fortsätta kämpa för en bättre värld. En man, som är motsvarande en kurator på skolan vi medföljer, sa att Gud ger dem kraft att tro på en bättre framtid och han förklade att:
– Vi vet att det finns ett evigt liv och något annat som ger livet mening, är att hjälpa andra. Gud har skapat en vilja i våra hjärtan att hjälpa varandra, och när vi möter ett leende kan vi le tillbaka. Jag uppfattar det som om de palestinier vi möter lever efter detta, och det är nästan omöjligt att prata med någon utan att bli bjuden på något. De flestas högsta önskan är att få leva sina liv utan våld och att bli behandlade som likvärdiga människor.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
