'- det vill säga, alla som kan ta sig dit. Som inte har större behov än skolan kan ta hand om. Och som vågar.
Nu! Flickorna blåser i sina visselpipor och Mejan vinkar med stoppskylten. Några av de manliga lärarna hastar ut på vägen i byn Tuqu för att möta barnen som väntar på andra sidan. Arga bussförare blänger ner på oss medan barnen skyndar mot skolingången. När barnen kommit in på skolgården är de utom synhåll – för soldaterna; de som varje morgon parkerar sitt stora grågröna fordon framför grannhuset. Backar upp så att de nästan nuddar fasaden och låter motorn gå medan de positionerar sig framför huset med uppsikt nedåt vägen där många barn passerar. Ibland också utanför skolingången, så att barnen måste tränga tätt förbi vapnen som hänger vid deras sidor. Någon gång på grannhusets tak med kikare och vapen riktade ut mot vägen. (1) Detta är vardag för barnen i al-Khansaskolan. Men det blir aldrig vant. Det finns en spänning i luften, en liten darrande oro av det slag som uppstår när tillvaron är oberäknelig. När som helst kan vardagligheten gå förlorad.
Jag går in i en oas. Utanför grindarna lämnar jag det intensiva stadsbruset i Ramallah; innanför möts jag av fågelsång och lekande barn. En flicka kommer fram till mig och frågar med tydlig omtanke om jag behöver hjälp. Jag vill tala med Rana. Flickan försvinner och någon minut senare ser jag Rana Mustaklem komma emot mig. Hon är ansvarig för programmet för barn med särskilda behov på Vännernas skola (Society of Friends). Ett fyrtiotal elever med olika funktionsnedsättningar är inkluderade i vanliga klasser och får extra stöd genom specialutbildade lärare och assistenter. En skolklass passerar oss medan Rana introducerar mig till dagens program. ”Hej Nasser, kom så får vi prata med dig! En pojke i 11-årsåldern stannar till. Han går lite långsammare än de andra, lite tyngre med skenorna som sträcker sig upp längs vaderna. Nasser Amen Shameen slår sig ner på muren intill oss. Jag har aldrig träffat en 11-åring med så god engelska. När jag frågar vad som är bäst i skolan svarar han ”lärarna”. Det får Rana att skratta. ”Vad drömmer du om att bli Nasser?” Han vill bli tolk. Det är bra. Vad skulle kunna vara viktigare än att hjälpa människor att förstå varandra, att överbrygga ordens alla gränsdragningar och barriärer. Att sedan också lära sig att tolka gester, ansiktsuttryck och kulturella sedvänjor, liksom allt som vid första anblick ter sig främmande, svårförståeligt, skrämmande. Varje dag är en dag av tolkning. (2)
”De är här nu.” Rektor Khader i grundskolan i al-Khadr reser sig hastigt upp och vi följer honom ut på skolgården. Kliver över järnbalken i grinden till nästa skolområde och ser oss om. Först utanför ingången till de yngsta barnens ingång stöter vi på soldaterna. Två stycken den här gången. Det är dags för flickorna att gå hem för dagen. De kommer i klungor. I grönvitrandiga skolklänningar, med flätorna dansade och med färgglada ryggsäckar som dunsar mot ryggsluten. Några pojkar har tagit sig ner för gatan från centrum, spejar mot soldaterna och lyfter några stenar. Ett varningsskott hörs; inte mer. Men när den första stenen landat bakom containern där soldaterna väntar är de plötsligt ute på gatan. Tårgasen är ett faktum. Det sticker i näsan, ögonen svider. Rektor Khader ser trött ut. Ja, det är sant att pojkarna kastar stenar mot soldaterna. Men det är också sant att de yngre barnen inte på något sätt provocerar men ändå kan mötas av tårgas och ljudbomber inne på skolgården. Det är sant att rädslan sätter sig i deras kroppar och att de ibland får lämna skolan för dagen. Jag frågar: ”Kommer de att vara här igen imorgon?” Khader svarar utan att dröja: ”Ja, tårgasen är som en måltid. De intar den varje dag.” Jag förstår. Det händer inte varje dag, men det känns så. Och för barn som inte är helt friska är tårgasen en tydlig fara. De stannar hemma.
I källarplanet på Ilanotskolan i västra Jerusalem finns ett klassrum med plats för åtta rullstolar. Rachel, som är fysioterapeut, berättar för mig om gruppen och nämner tillfället när det israeliska utbildningsministeriet sa nej när ungdomarna – judiska, muslimer och kristna – ville besöka en palestinsk by för att lära känna varandras kultur. Visst är det så att byarna har höga och ibland trasiga trottoarkanter – eller inga trottoarer alls – men det var inte en fråga om framkomlighet i rullstol, utan tal om säkerhet. Vid infarten till städer och större byar på Västbanken talar de stora röda skyltarna sitt tydliga språk: ”Den här vägen leder till område A och lyder under den palestinska myndigheten. Det är förbjudet för israeliska medborgare att resa in. Det är farligt för era liv och en överträdelse av israelisk lag.” (3) Men åtta ungdomar som delat vardag under flera år och blivit nära vänner ger inte upp så lätt. Så småningom fick de ett ja på sin begäran. Nu har de skrivit ett brev; en inbjudan till andra ungdomar med rörelsehinder att lära känna dem och utbyta erfarenheter. Jag lovar att ta med brevet till Sverige. Att förstå varandra, att överbrygga gränser, att upptäcka att du är en sådan som jag. Vad skulle kunna vara viktigare!
Bilder
1. Tidig morgon utanför al-Khansa school. Foto: Elisabeth Mutschler
2. Goda vänner i Vännernas skola i Ramallah. Foto: Görel Råsmark
