När klockan ringer 05.00 känner varken jag eller min kropp för att kliva ur den varma sängen. Det är inte mänskligt att behöva gå upp så tidigt. Men jag lyckas och hinner åtminstone få i mig en halv kopp kaffe innan jag trött ramlar ut till taxin som väntar. När klockan precis slår 06.00 kliver jag ur taxin och det är dags för dagens första uppgift, att observera hur det fungerar vid Huwwara checkpoint denna morgon. Här väntar hundratals människor på att få passera, precis som de gör varje dag, vecka ut och vecka in. De kan inte välja när de går upp. De flesta som står här nu har väntat sedan min väckarklocka ringde och tidigare än så, på att gränskontrollen ska öppna och att de förhoppningsvis kan passera och så småningom nå sina arbeten eller skolor.
Stämningen är väldigt tryckt denna morgon och jag noterar att det är ovanligt många soldater här tillsammans med ett gäng poliser. Jag förstår snart varför. Från arresten hör jag sång som närmast påminner om fanatiska sportsupporters och när jag går dit för att titta ser jag till min förvåning att det är israeliska bosättare där. De trycker sig mot nätdörren och blir tillbakahållna av sex soldater. Jag tar upp kameran för att dokumentera detta ovanliga tillfälle, men blir tillsagd av två soldater att stoppa ner den igen. Efter det bevakar de varje andetag jag tar och jag nöjer mig med att bara titta, men lyckas senare ta några bilder som blir lite suddiga eftersom de är tagna under de mikrosekunder soldaterna släpper mig med blicken för att något annat påkallar deras uppmärksamhet.
Vid ett tillfälle börjar några palestinier som står och väntar att besvara sången från arresten, men blir tystade genom att vapen riktas mot dem och batonger slås mot grinden där de väntar. Deras sång tystnar väldigt snart medan männen i arresten fortsätter utan att bli tystade eller tillsagda. Människorna som står och väntar är irriterade, stressade, otåliga och märkbart provocerade av männen i arresten. Endast ett fåtal får passera checkpointen och jag utgår ifrån att det har med situationen att göra. Jag försöker få kontakt med någon av alla uniformerade män, för att ta reda på hur länge bosättarna har varit arresterade och varför de är här, men ingen vill kännas vid min närvaro, än mindre svara på frågor. Efter en timme släpps bosättarna, en i taget och leds bort till en väntande polispiké. De gör sig ingen brådska utan tar tillfället i akt att provocera lite mer genom segergester och ytterligare sång. Allt som allt är det 15 personer som släpps och jag kan inte låta bli att undra hur i all sin dar de fick plats. Det känns skönt när de körs iväg. Efter en stund återgår livet till det normala igen. Fortfarande går allting extremt långsamt.
När jag frågar de som passerar hur länge de har väntat rycker flera trött på axlarna och svarar mellan 1,5-2 timmar. Vanligtvis tar det 1 timme, vilket fortfarande för mig är ofattbart och alldeles för länge. Men vad är egentligen normalt? Människor tvingas gå igenom gränskontroller i sitt eget land och har väldigt liten möjlighet att påverka sin situation. De får ofta vänta flera timmar i kö för att komma dit de är på väg och får dagligen utstå kränkande behandlingar. Männen får dra upp tröjor och skjortor och under vapenhot visa att de inte bär något olämpligt på sig. Kvinnor som är heltäckta visiteras och bilar söks igenom med hundpatruller. Enligt soldaterna själva vid checkpointen vill de bara försäkra sig om att ingen fanatisk aktivist försöker ta sig igenom för att hota säkerheten genom att smuggla explosiva ämnen.
Ibland blir människor satta i arrest ett tag för att soldater är på dåligt humör eller för att de kanske står på en lista över efterlysta personer. Ibland nekas människor att passera checkpointen utan skälig grund. Ambulanser blir försenade till sjukhus, för att de måste stanna och sökas igenom, trots att de har sirener på och är garanterade fri passage. Jag har bevittnat de ovan nämnda situationerna och det strider mot de mänskliga rättigheterna om människors rätt till rörelsefrihet och personlig integritet. Huwwara Checkpoint är bara en av många företeelser, såsom checkpoints, grindar, betongblock på vägen, jordhögar eller liknande, som hindrar palestiniers rörelsefrihet på Västbanken. (För mer information: http://www.unocha.org/ United Nations Office for Coordination on Humanitarian Affairs).
När jag tre timmar senare åker vidare för nästa uppgift känner jag mig utmattad. Det är svårt att stå och se på och det är ännu svårare att förstå varför. Men jag blundar en stund och tänker på alla de leenden jag mött. Jag som enskild person åstadkommer inte stora saker, men jag har lyckats få soldater att ge arresterade vatten och jag har visat min solidaritet med alla människor som passerat och jag känner mig nöjd över att idag ha stört soldaterna med min blotta närvaro.
