Det är en märklig upplevelse att promenera från Bab al-Zawiyas färgsprakande och myllrande marknader i Hebron, via vägspärr 56 för att sekunden därefter hamna i en till stora delar förfallen spökstad. Martyrernas gata, ”Shuhada street”, leder färden vidare…
Zleikha Muhtaseb, 64 år, har upplevt stadens utveckling från tiden före Israels ockupation av Palestina. Hon föddes i ett hus nära Abrahammoskén, ett av Hebrons centrala landmärken. I unga år studerade hon tillfälligt vid en internatskola i Jerusalem. Skolans samtliga salar var uppkallade efter städer och byar i Palestina. Här, i detta ”Palestina i miniatyr”, lades grunden till hennes stora kunskaper i historia samt att hon sedermera vigt sitt liv till ockupationsmotstånd genom att arbeta med utbildning och social verksamhet i Hebron.
I skiftet 1970/80-talet promenerade Zleikha varje dag obehindrat till universitetet i Hebron där hon studerade engelska och psykologi. Shuhadagatan, Hebrons hjärta med sitt överflöd av människor och affärsliv band samman stora delar av staden. Men saker skulle komma att ändras under de följande åren då tre israeliska bosättningar längs gatan samt en i dess absoluta närhet växte fram. [1] Zleikha berättar om de utegångsförbud och strategiskt utplacerade grindar som blev de första manifestationerna av rörelserestriktioner gentemot de palestinska invånarna. Och därefter har flertalet av nyckelhändelserna i stadens och konfliktens historia bidragit till att strypa i synnerhet Shuhadagatans liv; morden på de sju judiska studenterna 1980, massakern på de 29 muslimerna i Abrahammoskén 1994, Hebronprotokollet som delade staden i två administrativa delar 1997, två intifador med start 1987 respektive 2000. [2] [3] Den israeliska militärens säkerhetsåtgärder bestående av att effektivt söka separera stadens palestinska innevånare från de israeliska bosättarna resulterade bland annat i långa utegångsförbud, militära vägspärrar, zoner med förbud mot gång- och motortrafik, stängning av affärsverksamheter och utrymning av bostäder. [4] Hebron är ett tydligt exempel på att båda konfliktparter lidit skada under ockupationen men Zleikha gör mig uppmärksam på hur praktiskt taget inga av militärens restriktiva åtgärder ovan har hämmat bosättarnas dagliga liv; det är palestinierna som i slutänden fått betala priset för bosättarrörelsen. Och helt i strid med detta är en ockupationsmakt enligt internationell humanitär rätt förbjuden att överföra sin civilbefolkning till ockuperat område. [5]
Kvar idag är en ödslig spökgata med militärposteringar och igensvetsade dörrar. När Zleikha flyttade in i lägenheten på Shuhadagatan rensade hon balkongen på alla stenar som bosättarna kastat in under årens lopp. Idag bildar stenarna ordet fred (salaam på arabiska) i den mural som hon skapat i sin lilla trädgård.
– Trädgårdsarbete är som livet självt, och utbildning är vägen till ett fredligt liv, säger Zleikha – eller ”Gamla stans borgmästare” som en av mina vänner brukar kalla henne. Hennes meritlista som lärare i en lång rad ämnen, hennes engagemang inom barn- och kvinnoomsorg i olika föreningar, daghemmet som hon driver i egen regi med mera, är lika omfattande som hennes personliga berättelser från Hebron. Zleikhas obetvingliga drivkraft har inspirerat många, inklusive mig själv, att främja ickevåldskampen för en rättvis fred i regionen – och jag vet att hon kommer att inspirera åtskilliga fler…
