Gröna linjen, muren och livet däremellan

Muren som sträcker sig många mil byggdes av Israel av säkerhetsskäl, av rädsla för terroristattacker från palestinier. En kan då fråga sig hur det kommer sig att större delen av muren byggdes på palestinskt territorium? Eftersom detta medför att flera palestinska samhällen hamnar på samma sida muren som Israel. [1]

Vi har genom FN fått besked om att flera demoleringar har skett i Barta’a – palestinsk egendom har rivits på order av israeliska myndigheter. För att få veta mer om situationen bokar vi följeslagare in ett möte med representanter för kommunen. Trots att Barta’a ligger inom det område som vårt team verkar så har ingen från Följeslagarprogrammet varit där på ett par år. Barta’a ligger i sömzonen [2] och det kräver att vi tar oss genom en av alla vägspärrar som tillsammans med jordbruksgrindarna är de övergångar i muren som kontrolleras av israelisk militär och israeliska säkerhetsföretag.

För att ta sig igenom en jordbruksgrind krävs det att en har tillstånd för just den grinden, så det är inget alternativ för oss [3]. Vi kan inte heller använda oss av vår palestinska chaufför för att ta oss igenom en vägspärr med bil då han inte har tillstånd för det, trots att vi ska besöka palestinskt territorium på andra sidan muren. Det är inte lätt att få tag i någon som är intresserad av att köra oss då många utsätts för hårda kontroller vid vägspärrarna. Jag har själv blivit stående över 30 minuter för att de ska kontrollera bilen, kontrollera våra väskor och fråga oss olika frågor om var vi har varit och vart vi är på väg. Teamet före vårt blev stående över en timma vid ett tillfälle. Vi får tillslut tag på en palestinsk taxichaufför med israeliskt medborgarskap som tar oss över Jobara vägspärr i Tulkarm. Den här gången går färden smidigt och vi får endast frågor om var vi kommer från.

På väg till Barta’a passerar vi den nya israeliska staden Harish som växer fram precis vid gröna linjen, dit ska cirka 100 000 israeler flytta in [4]. Vi passerar sedan gröna linjen som endast syns på vår GPS och inte har några tydliga spår i landskapet vi åker igenom. Själva gränsen mellan det palestinska territoriet och Israel är alltså helt öppen. Väl i Barta’a träffar vi borgmästaren Ghassan Kabha som berättar om den svåra och speciella situationen som de lever i. All mark utanför stadskärnan, 60 procent av Barta’a, är område C vilket gör det omöjligt för dem att expandera på lagligt vis [5]. De bygger ändå, han menar att de inte har något annat val. Barta’a har cirka 6 000 invånare, men ungefär 15 000 människor uppehåller sig där dagligen enligt borgmästaren då Barta’a blivit en populär handelsplats för palestinier på grund av sin öppna gräns mot Israel. Det kan dock vara svårt att få tillstånd som palestinier på andra sidan muren att komma till sömzonen. Enligt borgmästaren behöver de först söka tillstånd hos kommunen som sedan skickar vidare ärendet till palestinska DCO (District Coordination Office) som i sin tur skickar det till israeliska DCO som tar beslutet [6].

Vi besöker de tre stenhuggerier och två bilverkstäder som har blivit demolerade i ett industriområde som ligger strax utanför stadskärnan. För flera av dem är detta tredje gången det händer på fyra år, men de vägrar att ge upp och bygger upp igen. Den här gången föregicks demoleringen av ”stop-work orders” som delades ut två veckor innan demoleringen. Denna typ av beslut ger egentligen inte tillstånd till demolering, men den skedde ändå utan förvarning klockan fem på morgonen den sista oktober. När vi är där en och en halv vecka senare städar ägarna upp och Nour al-Deen Jardaat har redan beställt nya maskiner till sitt stenhuggeri. [7]

När jag lämnar Barta’a funderar jag på hur länge palestinierna kommer att vara kvar i sömzonen. Jag hoppas att kraften och uthålligheten ska vara fortsatt stark så att de kan stå emot ockupationens alla absurda regler.