Vissa saker är heliga. Det finns sådant som vi absolut inte kan göra avkall på. Sen finns det förstås också sådant som vi tror att vi inte kan leva utan. Så här i jultid brukar den listan kunna bli ganska lång. Får vi bara hålla på en liten stund brukar det gå lätt att fylla en sida med det som bara ”måste” finnas med.
Det är inget fel med det. Alla de små sakerna bidrar i bästa fall till att vi kan känna oss ”hemma” och de hjälper till att skapa en trygghetskänsla som vi såväl behöver. Svenskar utomlands i jultid tenderar ibland att bli mer sentimentala än någonsin och längtar efter allt det som inte finns tillgängligt.
Vissa saker är grundläggande, och dem kan vi VERKLIGEN inte klara oss utan, sentimentala eller ej. Jag tänker på brödet som i alla tider fått symbolisera det som vi ytterst behöver. Sedan jag kom hit till den lilla byn Yanoun på den av Israel ockuperade Västbanken har jag blivit påmind om brödets betydelse och vad delandet kan betyda. Här, på den palestinska landsbygden, går inte bröd att köpa just för att det är heligt och det som är heligt kan som bekant inte köpas för pengar. Antingen har man bröd eller så har man det inte. Har man inget får man baka eller vara utan. Att köpa bröd är en lika omöjligt tanke som att slänga bort det.
Ett par morgnar varje vecka bakar kvinnorna sitt bröd i en ”taboon”, den sorts nedgrävda ugn som hos oss användes på bronsåldern. En morgon följer vi med grannkvinnan Tamam när hon bakar bröd till sig, sin syster och mor. Brödbaket inleds med en bön till den nåderika Guden som ger oss så mycket och en bön om välsignelse. Med vana händer hanterar hon den lösa degen som hon formar till en rund kaka, och borstar sedan försiktigt av smulorna på ett särskilt fat. Inga smulor får falla på marken, allt tas till vara både bokstavligen och bildligt. Efter en stund vet hon med den vanas erfarenhet att brödet är klart och lyfter på locket till ugnen för att ta upp ett vackert och doftande nygräddat bröd. Återstår bara att plocka bort stenarna som fortfarande sitter kvar på undersidan.
Wasfiye, en annan kvinna i byn, bjuder in oss till frukost vid ugnen. Ur askan rakar hon fram bakad potatis, och ur ugnen tar hon fram nygräddat bröd och varm, halvsmält getost. Till det dricker vi mintte. Vi sitter i lä mot en husvägg och äter, en helt vanlig, men ovanlig, tisdagsmorgon i december. Vi talar om livet och vardagen, om tiden och orken och barnen, om nuet och det som ska komma. Vi följeslagare som inte har någon ugn, och inte heller skulle klara av att använda den, får förlita oss på de goda grannarna i husen runtomkring. Hittills har vi inte saknat bröd, det gjorde inte heller de följeslagare som var här före oss.
Generositeten och gästfriheten är stor och självklar här. På bussen till Ramallah sitter en äldre man och delar ut karameller till alla sina medpassagerare. I taxin i Nablus skalar en annan man en mandarin och säger till oss:
– Ta den, ät den, det är min sista, men ingen ska säga att vi araber är snåla.
När vi plockar apelsiner i Jordandalen får vi inte betala för det vi plockat. Det skulle vara ”haram”, förbjudet, menar familjen. När vi, efter att dessutom ha blivit bjudna på te och kaffe, tackar för deras gästfrihet och för att de varit så vänliga mot oss så är deras självklara svar i traditionell arabisk anda ”Och ni är ännu vänligare”. För oss som kommer från en kultur där det gäller att ge och ta i exakt lika stor utsträckning och där vi noga håller ordning på vems tur det är att bjuda hem någon, eller köpa kaffebröd till fikarasten, ställs allt på ända. Vi inser att vi inte på något sätt kan återgälda den generositet som vi själva får ta del av. Det känns ibland svårt, men det huvudsakliga intrycket blir ändå från vår sida en stor tacksamhet och förundran över att få uppleva detta.
Att människor delar med sig av det de faktiskt har, mycket eller lite spelar inte så stor roll, och att man vill gästerna väl som kommer till ens hus. Att man är beredd att plocka fram det bästa man har till vem som än kommer. Det närmar sig jul och jag tänker på orden som jag hört i en bön, ”må vår glädje bli lika stor som vårt överflöd”. De orden stannar kvar hos mig när det rapporteras om julhandel som ska sätta nya rekord i år igen. Jag önskar att det ska vara möjligt för mig och andra att öppna hjärtan, armar och ögon för människor, både kända och okända. Det är kanske det bästa och enklaste sättet trots allt, att få uppleva heliga ögonblick, och det är väl det vi önskar oss på ett eller annat sätt. Kanske möts man lättast bara kring en bit bröd.
