Det är lätt att känna hopplöshet inför allt det våld och förtryck som vi följeslagare möter. Jag bär trots detta med mig en känsla av hopp när jag snart återvänder till Sverige. Här följer ett axplock av de möten som stärkt mitt hopp om freden.
Att vara följeslagare i Palestina och Israel innebär ibland en känsla av tröstlöshet. Hur kan man behålla hoppet om fred och försoning när vi möts av så mycket umbäranden och förtryck? För min del finner jag tröst i möten med människor som kämpar för freden, och som agerar på sin framtidstro.
Ett besök i byn al’Aqaba i norra Jordandalen leder nästan alltid till hoppfyllda möten. Vid vårt senaste besök visar Rauheya Abdelmanaam Sbeeh, ordförande i Agricultural Women’s Association1Jordbrukskvinnornas förening – Min översättning oss runt den tefabrik som föreningen äger. Här arbetar fem kvinnor heltid med att göra te av örter från de närliggande kullarna. Hon visar oss också den välskötta förskolan som de driver. Förskolebarnen hälsar oss artigt på engelska, som de har fått lära sig på förskolan. Trots överhängande hot om demolering2Då byn ligger mitt i vad Israel utsett till militärt område har invånarna i al’Aqaba verkligen valt att satsa på sitt samhälle.
Något annat som inger hopp om fred är när de palestinier vi möter betonar att muslimer, judar och kristna tidigare har levt fredligt sida vid sida, och att de bara vill tillbaka till att leva i fred med sina grannar. En del säger till och med att de inte skulle ha problem med att de israeliska bosättarna bor kvar, så länge de lever där på lika villkor. Vi har också träffat på israeliska fredsaktivister i Jordandalen, som stöttar palestinier som har problem med bosättarvåld och trakasserier från israelisk militär. De gör en fantastisk insats, men de är få, och de allra flesta är i pensionsåldern. Under den första halvan av min tid som följeslagare ställde jag mig ofta frågan om det ens finns någon fredsrörelse bland Israels unga?
Det kändes därför glädjande att möta de unga kvinnorna Hadar Sagi och Or Ben-David från den israeliska organisationen New Profile3https://newprofile.org/en/. Vi träffade dem när alla följeslagare återförenades i Haifa i Israel, för samtal och föreläsningar. De arbetar på feministisk grund mot militariseringen av det israeliska samhället, och stöttar ungdomar som väljer att inte göra värnplikt. Or berättar att hon själv suttit sex månader i fängelse för att hon vägrade inställa sig för värnplikt, ett beslut som hon beskriver som det bästa hon har tagit.
Hadar berättar i sin tur att hon kommer från en konservativ och religiös familj, som flyttade till en bosättning på Västbanken när Hadar var tretton år. De bodde nära ett palestinskt samhälle, och Hadar förstod aldrig varför bosättningen behövde ha ett skyddande staket mot sina grannar. För att få en bättre förståelse började hon studera arabiska, och när hon började på universitetet valde hon att studera islam- och genusstudier. Hon förklarar att den stora vändpunkten i hennes förståelse av konflikten kom när en palestinsk kurskamrat beskrev hur hans morfar återvänt till det hus han tvingats lämna, och upptäckt att en israel numera bodde där. Hadar hade ofta fått höra en liknande historia från sin morfar om hur dennes hus i Tyskland konfiskerats.
Några veckor senare får jag ytterligare en påminnelse om hur folket i Palestina vågar satsa på framtiden, när jag är på besök hos teamet i Betlehem. Jag och en annan följeslagare vandrar runt i flyktinglägret Aida, och gör ett spontanbesök i ungdoms- och kulturcentret Lajee4https://lajee.org/. Ledarna bjuder in oss att titta på när barnen har en workshop i miljöfrågor. De visar också upp centrets hydroponiska takodling5Odling utan jord, med cirkulerande vatten där man enbart tillsätter mineraler och vackra lekplats. Centret ligger precis över gatan från muren6För mer information om muren och hur den påverkar palestiniers liv, se: https://www.ochaopt.org/backtothewall20.
När jag kommer hem från Betlehem visar det sig att mitt team har haft ett annat hoppfullt möte. När de var på herdetur med några palestinska herdar utanför Jeriko träffade de två unga israeliska fredsaktivister. Över en kopp te berättade aktivisterna att de inte tillhör någon organisation men i flera år har gett sig ut för att erbjuda palestinska herdar skyddande närvaro mot våld från israeliska bosättare.
Nu när jag snart ska åka hem till Sverige igen stärks min tro på freden när jag tänker på dessa möten med palestinier och israeler, som kämpar för framtiden och ett slut på ockupationen. Så länge de inte ger upp har vi ett ansvar att stå i solidaritet med dem.
- 1Jordbrukskvinnornas förening – Min översättning
- 2Då byn ligger mitt i vad Israel utsett till militärt område
- 3
- 4
- 5Odling utan jord, med cirkulerande vatten där man enbart tillsätter mineraler
- 6För mer information om muren och hur den påverkar palestiniers liv, se: https://www.ochaopt.org/backtothewall20
