För några veckor sedan skrev stora tidningar världen över om det som hände i trakterna runt min lilla by Yanoun, på det ockuperade palestinska området. Anledningen var morden på fem personer i en israelisk familj i bosättningen Itamar, knappt 4 km från huset jag bor i.
Det är fortfarande okänt vem eller vilka som begick morden, men det har inte hindrat å ena sidan den israeliska armén att skylla på ”palestinska terrorister” och å andra sidan de flesta palestinier jag talat med att tro att någon inom själva bosättningen ligger bakom morden. Byn som ligger närmast bosättningen Itamar heter Awarta och har ca 6 000 invånare. På morgonen den 12 mars fick vi ett telefonsamtal från vår kontakt Mahmoud i Awarta som meddelade att byn invaderats av den israeliska armén. Utegångsförbud hade deklarerats och ingen tilläts lämna eller komma in i byn.
Klockan 10 ringde Mahmoud igen och meddelade att soldaterna nu lämnat byn med ett flertal arresterade män och att flera hem hade förstörts. Vi åkte direkt till Awarta och träffade Mahmoud som tog oss till några av de värst drabbade familjerna. Hwudda Mohammed Abed Fatey Kawareek berättade:
– Vi låg och sov när soldaterna kom. De kastade bomber och sköt på huset samtidigt som de skrek i megafon att vi skulle komma ut. Hur kan vi gå ut när de skjuter?
Vi gick ut och fick vänta tills en officer med hund kom. De beordrade oss att stanna ute i två timmar medan de gick och gjorde detta. Hwudda pekar på kaoset runt omkring oss och de förstörda tillhörigheterna. Hon fortsätter:
– Soldaterna tvingade mina söner att ta av sig jackorna i kylan. De slog dem på axlarna med gevären när de hade bundna händer och förbundna ögon. Soldaterna hade täckta ansikten, bara ögonen syntes. Vi vet ännu inte om de stulit någonting, vi kommer att märka det när vi röjer upp.
Jag bevittnade ytterligare två familjers sönderslagna hem och hörde deras redogörelser av soldaternas beteende. Handfängsel, misshandel, arresterade söner, förstörda datorer och stulna kontanter och mobiltelefoner återkom flera gånger. Strax efter att jag kommit tillbaka till Yanoun ringde telefonen återigen:
– Soldaterna har kommit tillbaka, de stänger byn igen, sa Mahmoud.
I drygt fyra dygn höll den israeliska armén Awarta stängd och belagd med utegångsförbud. Fem gånger kom soldaterna tillbaka till Hwudda och hennes man Faiysal, varje gång lämnade de fler sönderslagna möbler efter sig. Männen i byn fördes till en öppen plan där de tvingades stå i timmar, några i endast underkläder i den tidiga morgonkylan (mellan 5 och 10 grader).
Den kollektiva bestraffning som den israeliska armén utsatte invånarna i Awarta för är enligt internationell humanitär rätt förbjuden (artikel 33, fjärde Genèvekonventionen). När soldaterna hindrade en ambulans att köra in i byn med mediciner bröt de återigen mot folkrätten, denna gång mot artikel 56 i den fjärde Genèvekonventionen som kräver att en ockuperande makt inte hindrar medicinsk personal i konfliktområden. Den israeliska arméns kommentar till övergreppen i Awarta var att de letar efter gärningsmän och mordvapen efter morden i Itamar.
