Tisdag 14 februari 2012 klockan 09:00 kommer min följeslagarkollega Nathalia och jag till Salem, vid den norra gränsen mellan Västbanken och Israel, nära den palestinska staden Jenin. Det är inte vanligt att sådana som vi kommer hit.
De andra som köar är föräldrar, fruar och syskon som kommer för att närvara när deras söner, makar eller bröder åtalas vid domstolen. Några advokater får passera snabbt. Släktingar har speciella tillstånd, med det har inte vi. Vi förklarar att vi har blivit inbjudna av advokaten Eyad Mahameed. Soldaten tittar misstänk på våra pass och ringer flera samtal.Efter en stund får vi passera.
Genom trånga korridorer omgärdade av betongväggar och taggtråd, beväpnade soldater, grindar, hängslås och höga stängsel kommer vi till en halvfärdig trappa där vi får köa igen. Nya dammiga korridorer, mer naken betong. Vi lämnar ifrån oss telefoner, kameror och väskor och blir hänvisade till väntrummet där föräldrar och syskon undrar hur långt straff deras son eller bror kommer att få. För det är det som är frågan. Inte om de kommer att dömas eller inte. Enligt advokaten blir 99,7 % av alla palestinier som ställs inför israeliska militära domstolar fällda. Efter en stund kommer Eyad, som har blivit försenade i trafiken, och vi får passera ännu en grind.
Eyad har arbetat över sex år som advokat åt palestinska fångar i militära domstolar. Han är israelisk medborgare och bor inte så långt från Salem. Han kan lite svenska eftersom hans mor är danska. Det första fallet är en 16-årig pojke, AH. Det är första gången han möter domstolen och det enda som händer idag är att Eyad läser anklagelserna för honom på arabiska. Fallet är allvarligt. AH är åtalad för fem fall av mordförsök och andra brott. Enligt åklagaren har han kastat stenar och molotov-cocktail mot israeliska fordon.
Mordförsök gäller att han skulle ha skjutit med ett vapen som enligt åtalet kostade honom motsvarande 40 dollar.
– Fyrtio dollar? Är vapen så billiga här? frågar jag.
– Nej, säger Eyad. Det här kan visa sig vara åtalets svaga punkt. Jag vet inte än. Ett verkligt vapen kostar en bra bit över tusen dollar. Åtalet innehåller elva punkter men endast i ett fall finns det ett datum, en bestämd plats och namnet på föraren och registreringsnummer på bilen han ska ha attackerat.
I de andra fallen står det: ”fyra månader innan AH arresterades, eller nära det datum … på huvudvägen mellan Qalqiliya och Nablus, eller i närheten av den platsen … ” och lika vaga beskrivningar av platser och tidpunkter.
Det andra fallet är MD, en 22-årig man. Enligt åtalet blev han gripen inne i Israel utan tillstånd och åtalas följaktligen för att ha kommit in illegalt i landet. Åtalet tar också upp att han var ansvarig för en grupp som studerat religion i en studentorganisation 2006 och 2007.Ockupationsmakten Israel har förklarat att alla palestinska politiska organisationer är illegala. Medlemskap utgör ett brott som kan rendera flera månaders fängelse enligt den militära lag som råder på Västbanken, berättar Eyad. Mannen har erkänt vad han anklagas för och blir dömd till 100 dagar i fängelse. Eyad förklarar att den överväldigande majoriteten av de som åtalas inför de militära domstolarna, särskilt barn och ungdomar, erkänner brottet de anklagas för och fallet slutar i en plea bargain, en förhandling mellan åklagaren och försvarsadvokaten: i utbyte mot att man erkänner sig skyldig får man ett kortare straff.
Varför är fångarna benägna att erkänna? Svaret är lika enkelt som nedslående: att erkänna är den snabbaste vägen till friheten. Eyad berättar att i de allra flesta fall beslutar domaren att fången får sitta inlåst tills fallet är avgjort. Det kan ta lång tid, ibland flera år. Det är svårt att hitta vittnen och sannolikheten är ändå väldigt hög att den åtalade döms. Alla de inblandade i processen, undantaget den anklagade och hans advokat, är militära: domaren, åklagaren, sekreterarna i rätten, tolken, vakten.
För palestinierna på Västbanken är det den israeliska armén som sätter villkoren: armén stiftar lagarna, armén arresterar folket, armén se till att lagarna efterlevs, rättsväsendet är en del av armén. Sannolikheten att man skulle lyckas mot detta maskineri är inte stor. Dessutom brukar domarna utdöma stränga straff för den som är envis nog att förklara sig oskyldig. Advokaten beskriver hur systemet fungerar.- Gripande går oftast brutalt till: soldaterna kommer nästan alltid mitt i natten, ofta är de många, tungt beväpnade, ibland maskerade. De går in i hemmet, ibland slår soldaterna ner dörren. De hotar, genomsöker huset, förnedrar den gripne och hans familj.- Det är ingen slump, säger Eyad. Det är en del av strategin för att bryta ner fången, skapa rädsla och osäkerhet för honom och hans familj.
Fången isoleras i säkerhetstjänstens fängelser. Ungdomarna är speciellt sårbara. Ensamheten och isoleringen får dem att erkänna vad som helst.
– Jag blev galen av att sitta isolerad och blev glad även av att höra soldaterna prata hebreiska som jag inte förstår, säger Mohammad Shabrawi när vi besökte honom.
Hans fall togs upp i en uppmärksammad artikel i den engelska tidningen The Guardian [1].- Man ”bygger upp åtalet” tillsammans med fången, berättar Eyad. Förhörsledaren försöker knyta den gripne till anmälningar man har fått, även om det inte finns något som talar för att det är han som är skyldig. När den misstänkte väl erkänner behövs det inga bevis.- I en rättstat är man betraktad som oskyldig till man blir dömd. För palestinier på Västbanken gäller det motsatta.
I praktiken måste fången bevisa sin oskuld, vilket är närmast omöjligt mot hela den militära apparaten. Eyad berättar om ett fall som får mig att tappa hakan. Han blev inkopplad efter att åtalet hade väckts mot två 16-åriga pojkar. De åtalades för innehav av vapen och för att ha förberett ett attentat med en bomb. Bevisen: Vapeninnehav: barnen hade fäst en smällare på en leksakspistol och tänd på.Bombattentat: barnen hade fyllt en Coca-Cola flaska med citronsyra, skakade dem och kastade så den exploderade. Eyad skrev en inlaga och argumenterade att ett vapen är en artefakt som kan skjuta och explosiva ämnen ska kunna skada. Ingetdera kunde göras gällande i fallet. Han lyckades få pojkarna fria. Men det var inte lätt. Åklagare ville vänta tills efter helgen. Eyad blev rasande och kontaktade domaren direkt som gick med på att släppa pojkarna.
